God morgon!
Jag har kanske fått en och en annan att skratta åt mina selfies och kanske fått några som inte vill följa mig längre pga mina barnsliga selfie, så varför tjatar jag då att ta dessa selfies? 

För det första, jag är sån, jag är en galen och något knäpp men jag bjuder på mig själv. 

För det andra, och det viktigaste, jag våga visa vem jag är, mitt rätta jag. Jag vill visa att man behöver inte vara sminkad och ha en toppfriserad frisyr för att visa att man är vacker. 
Man behöver inte ha det senaste modet för att bli accepterad. 
Man behöver inte vara cool och tuff för att få vänner. 

I dag är det så viktigt bland ungdomar och redan i ännu yngre åldrar, att vara snygg och cool, att vara någon annan än den man i själva verket är. Att man ska dra på sig en mask bara för att bli accepterad och få vänner. 

I dag lever det över 300.000 barn i fattigdom, som inte kan ha de senaste modet eller köpa smink och som då inte bli accepterad. 
I dag upplever vart 1/5 tjej att de blir sexuellt trakasserad bara för att de är tjejer, börjar får bröst osv.
I dag upplever många barn och ungdomar en otrygghet att vara på nätet, för att de är rädda att få taskiga ord skrivna till sig.

Ska vi ha det så här? Självklart inte. Alla ska få kunna gå till skolan för den de är, känna trygghet och tillit. Nu pratar jag inte bara om skolan, utan att vi vuxna visa vad som är rätt och fel, ta vårt ansvar att tala om vad man ska göra om man upplever att man blir kränkt. Att vi vuxna är de förebilder till våra barn, för det vi säger och gör speglar av sig till våra barn. 

Jag visar vem jag är, galen, lite knäpp, jag vågar visa mig osminkad och jag är av en personlighet som ingen annan har. Jag är unik....DU är unik! Du är lika vacker och underbar och fantastisk precis som den du är.
Göm dig inte bakom masken, lämna den hemma, släng dig och våga va lite crazy. Som jag 😃

Ha en bra dag ❤️
Kram Lisa 
 
I dag har gjort det jag länge har önskat vilje göra men ändå alrig trodde var möjligt.
 
Redan när jag startade detta arbete förra hösten med mina pins som sedan utökade med att jag började föreläsa och som sedan bara blev mer och mer. Armband, muggar, mässor, festivaler, Maxi och snart är det dags för det största...mina konserter. Aldrig trodde jag att det skulle bli så här "stort" och att jag skulle få så bra respons, kommentarer och samtal, sms och meddelande om mitt arbete. Men jag har också stött på negativa saker, så som att inte kunna skicka fraktura till de som vill köpa pins som då inte har kunnat köpa dem heller, detta blev vändningen i mitt tänk om att starta eget, att förverkliga min dröm om att mitt arbete ska bli mer verklig och kunna nå ut lite mer än jag redan gör. 
 
Och det har jag gjort i dag. Men jag hade aldrig kunnat göra det ensam. Som så många av mina nära och kära så har jag än en gång fått hjälp av en mycket vänlig människa som egentligen inte hade tid, men då hon hade sett mitt arbete på Facebook växa så tog hon sig tiden. Tack snälla Annelie för din hjälp :-)
 
Men det var inte lätt, först skulle jag tillbaka till den staden där allt hände, inget konstigt har ju varit där så många gånger förr då jag har mina syskon i den byn. Men det kändes så konstigt att där allt detta hemska helvete började ska ju också starta företaget om just mobbning. 
 
När jag satte mig på bussen och lillhönan hade hoppat av hos mormor började ångesten växa sig större. Vad håller jag på med? Vad försöker jag att bevisa? Hur ska jag klara av detta? Nej, detta går inte!
Skickar ett sms till min man som genast började att stötta och cocha mig. Jag kunde ju inte be busschaffören vända precis, så det var bara att stiga av och gå mot fiket som vi skulle träffas på. Har jag klarat mig så här långt så ska det nog fasen gå detta också...eller?
 
Nu är jag hemma med ansökan i fylld och ska bara postas och jag känner mig lycklig, så bara lycklig. 
Nu är det en höst fylld med bara positiva saker och som jag ser framemot så enormt.
 
Ha en trevlig helg / Kram Lisa
Ja på månad gäller det, skolan börjar och då pratar jag inte om min skola, utan mina pojkars skola. 
Hur känns det? Ja vem frågar du? Mig eller R?
 
Frågar du R får du till svar "Bra" men inget mer. Frågar du vidare vad som känns bra, säger han "vet inte". Alltså ett svar som låter bra men som inte betyder någonting för han. 
 
Frågar du mig så blir svaret "nervös, orolig och ont i magen". Jag har lärt mig att sätta ord på mina känslor fast det kan vara jobbigt i bland att behöva göra det. Till skillnad från R där ordet BRA kan betyda allt eller ingenting för han.
 
Jag har någon som många andra inte har, jag har en syster som har jobbat som lärare i 14 år och en trygghet för oss inom skolans värld. Henne kan jag ringa till om jag undra något, när jag inte vet vad jag ska göra eller när orken inte finns längre. Nu har hon talat om för mig vad vi ska göra inför hösten och plikttrogen som man är är det redan gjort. 
 
Men den känslan man ha som mamma när man ser sitt barn gå till skolan med en klump i magen är obeskrivlig och något av det värsta en förälder kan känna. Känslan att veta att sitt barn egentligen bara vill stanna hemma från skolan...ja vad säger man då? Ska jag säga sanningen? Det känns i bland att jag bara vill dra täcket över huvudet och inte vakna upp förrän allt är över, man känner sig maktlös och orkeslös. För jag orkar inte ett läsår till med denna mobbning. Jag är ärlig och säger som det är...Jag orkar inte! Frågan är egentligen inte om jag orkar eller inte utan hur mycket R orkar innan han stupa? Att hans självkänsla och självförtroende redan sviktar gör inte det lättare att gå tillbaka till skolan och längtar efter kompisarna. 
 
Så nu är det nog, nu ska det ta stopp för denna mobbning. Nu skiter jag fullständigt i vad alla ska tycka och tänka utan nu ska min R mår bra och nu ska han börja skratta och le igen precis som han gjorde när han var liten. För han orkar inte längre.
 
Jag orkar, jag ska kämpa, jag ska slå
"Jag kan gå hela natten, ta ett flyg eller tåg, det spelar ingen roll vart du är. Jag kommer dit, ändå. 
Du är aldrig ensam, glöm aldrig det. För hur jobbigt det än verkar så ebbar det ut. För jag ska påminna dig om hur mycket du är värt. 
Och när du inte längre orkar, orkar jag för två och när du inte ser någon utväg så hittar jag en ändå. Du har givit mig så mycket genom åren som har gått, och det största man kan få, det har jag fått"
 
Maru Scocco
 

Kram Lisa
Ja på månad gäller det, skolan börjar och då pratar jag inte om min skola, utan mina pojkars skola. 
Hur känns det? Ja vem frågar du? Mig eller R?
 
Frågar du R får du till svar "Bra" men inget mer. Frågar du vidare vad som känns bra, säger han "vet inte". Alltså ett svar som låter bra men som inte betyder någonting för han. 
 
Frågar du mig så blir svaret "nervös, orolig och ont i magen". Jag har lärt mig att sätta ord på mina känslor fast det kan vara jobbigt i bland att behöva göra det. Till skillnad från R där ordet BRA kan betyda allt eller ingenting för han.
 
Jag har någon som många andra inte har, jag har en syster som har jobbat som lärare i 14 år och en trygghet för oss inom skolans värld. Henne kan jag ringa till om jag undra något, när jag inte vet vad jag ska göra eller när orken inte finns längre. Nu har hon talat om för mig vad vi ska göra inför hösten och plikttrogen som man är är det redan gjort. 
 
Men den känslan man ha som mamma när man ser sitt barn gå till skolan med en klump i magen är obeskrivlig och något av det värsta en förälder kan känna. Känslan att veta att sitt barn egentligen bara vill stanna hemma från skolan...ja vad säger man då? Ska jag säga sanningen? Det känns i bland att jag bara vill dra täcket över huvudet och inte vakna upp förrän allt är över, man känner sig maktlös och orkeslös. För jag orkar inte ett läsår till med denna mobbning. Jag är ärlig och säger som det är...Jag orkar inte! Frågan är egentligen inte om jag orkar eller inte utan hur mycket R orkar innan han stupa? Att hans självkänsla och självförtroende redan sviktar gör inte det lättare att gå tillbaka till skolan och längtar efter kompisarna. 
 
Så nu är det nog, nu ska det ta stopp för denna mobbning. Nu skiter jag fullständigt i vad alla ska tycka och tänka utan nu ska min R mår bra och nu ska han börja skratta och le igen precis som han gjorde när han var liten. För han orkar inte längre.
 
Jag orkar, jag ska kämpa, jag ska slå
"Jag kan gå hela natten, ta ett flyg eller tåg, det spelar ingen roll vart du är. Jag kommer dit, ändå. 
Du är aldrig ensam, glöm aldrig det. För hur jobbigt det än verkar så ebbar det ut. För jag ska påminna dig om hur mycket du är värt. 
Och när du inte längre orkar, orkar jag för två och när du inte ser någon utväg så hittar jag en ändå. Du har givit mig så mycket genom åren som har gått, och det största man kan få, det har jag fått"
 
Maru Scocco
 

Kram Lisa
Visa fler inlägg