Ja på månad gäller det, skolan börjar och då pratar jag inte om min skola, utan mina pojkars skola. 

Hur känns det? Ja vem frågar du? Mig eller R?

 

Frågar du R får du till svar "Bra" men inget mer. Frågar du vidare vad som känns bra, säger han "vet inte". Alltså ett svar som låter bra men som inte betyder någonting för han. 

 

Frågar du mig så blir svaret "nervös, orolig och ont i magen". Jag har lärt mig att sätta ord på mina känslor fast det kan vara jobbigt i bland att behöva göra det. Till skillnad från R där ordet BRA kan betyda allt eller ingenting för han.

 

Jag har någon som många andra inte har, jag har en syster som har jobbat som lärare i 14 år och en trygghet för oss inom skolans värld. Henne kan jag ringa till om jag undra något, när jag inte vet vad jag ska göra eller när orken inte finns längre. Nu har hon talat om för mig vad vi ska göra inför hösten och plikttrogen som man är är det redan gjort. 

 

Men den känslan man ha som mamma när man ser sitt barn gå till skolan med en klump i magen är obeskrivlig och något av det värsta en förälder kan känna. Känslan att veta att sitt barn egentligen bara vill stanna hemma från skolan...ja vad säger man då? Ska jag säga sanningen? Det känns i bland att jag bara vill dra täcket över huvudet och inte vakna upp förrän allt är över, man känner sig maktlös och orkeslös. För jag orkar inte ett läsår till med denna mobbning. Jag är ärlig och säger som det är...Jag orkar inte! Frågan är egentligen inte om jag orkar eller inte utan hur mycket R orkar innan han stupa? Att hans självkänsla och självförtroende redan sviktar gör inte det lättare att gå tillbaka till skolan och längtar efter kompisarna. 

 

Så nu är det nog, nu ska det ta stopp för denna mobbning. Nu skiter jag fullständigt i vad alla ska tycka och tänka utan nu ska min R mår bra och nu ska han börja skratta och le igen precis som han gjorde när han var liten. För han orkar inte längre.

 

Jag orkar, jag ska kämpa, jag ska slå

Kram Lisa