Jag är väll en mamma som alla andra mammor tror jag. Jag är en mamma som oroa sig över mina barn, kanske är en lite för mycket hönsmamma, jag plocka efter mina barn, städa efter mina barn osv. 

 

Jag älskar att vara mamma! Att höra när mina barn bråkar vem som ska sitta jämte mig, att höra när det säger "Jag älskar dig, mamma" är nog en bekräftelse som räcker för mig, att jag är en rätt bra mamma.

 

Men jag är en mamma som kämpar varje dag för mina barn i skolan, kämpar för rättvisan. Och jag erkänner direkt...jag har inte Guds bästa barn...de som känner mina barn kan nog skriva under det! Mina barn kan både bråkas, retas och säga ett och ett annat fullt ord. Jag har som mamma fått prata med pedagoger om att mitt barn har hittat på hyss och att en liten groda har hoppat ur munnen på dem som inte var ok! Ja...jo....jag våga att erkänna det!

 

Men jag kämpar för att kunna få mitt barn att må bra av att gå till skolan, att få andra pedagoger att se att mitt barn inte mår bra och få dem att han en förståelse. Att hjälpa mitt barn istället för att skälpa!

 

Jag är en mamma som alla andra mammor. Jag är otroligt stark när det kommer till mina barn. Jag är en mamma som aldrig ger upp för mina barn. Jag är en mamma som pratar enormt mycket med mina barn om vad som är rätt och fel, och ibland gör även mina barn fel. Jag är en mamma som ligger vaken om nätterna och tänker på mina barn. 

 

Men jag är också en mamma som lider av ångest, min egen prestationsångest! Jag är en mamma som klandra mig själv i mina barns misstag och fel de gör. Jag är en mamma som skyller på mig själv när mina barn har det jobbigt och är ledsna. När mina barn kommer hem från skolan och är superglada för att de har klarat ett prov men fick ingen high five av sin lärare för det, bara för att den pedagogen jämför mitt barn med alla de andra...de som är "duktiga" och då för att mitt barn hade ett anpassat prov. Suck...vad gör jag för fel?

 

Mina barn går i en skola som är jättebra på många sätt och vis, och många gånger mår de bra av att gå till skolan. Men det kommer de gånger när de inte orkar, inte vill och är ledsna. Jag pratar, jag trötsar och jag finns där för mina barn, men hur lätt är det när pedagoger inte kan se mitt barn som en enskild utan ska jämföras hela tiden med de andra?

 

Nej, jag är en mamma som alla andra mammor. Som kämpar för rättvisan både för mina barn och alla andras barn ska jag kämpar för. 

 

Ha en bra dag

Kram