Ja denna gången så kommer mitt inlägg handla om mobbning...eller nja kanske lite ändå.
Jag kommer istället för att öppna mig lite för er, dels för att jag vill dela med mig, dels för att jag måste våga erkänna men först och främst att jag måste svälja min stolthet och erkänna....att jag är synskadad.
 
Jag har sedan jag var 1 år skelat på mitt vänster öga som har gjort att jag miste synen på just det ögat. Min historia om mitt höger öga är lååååång. Jag har så många fel på mina ögon att min ögonläkare som jag har haft i över 30 år eller professorn i Lund inte vet varför det är så många fel. De hittar ingen orsak. Jag har varit nere i Lund i två omgångar för att undersöka mig och testa mig, och det har varit det värsta som jag har gått igenom under hela mitt liv det gjorde så ont och tog så enormt mycket psykiskt. De hittade tyvärr inget fel. Jo en sak hittade dem....min uppkoppling i syn nervbanan inte är så bra, kanske dags att testa ett annat bredbolag ;-)
 
Sedan jag var 19 år så har jag endast fått köra på dagtid, så mitt körkort har alltid hängt löst tills för nästan exakt ett år sedan då min läkare sa de hemska orden. Jag får inte köra bil längre! Aldrig! Aldrig!
Hjäääälp, hur ska detta går? Visst hade jag på något sätt väntat mig detta men inte nu. Jag har ju tre barn...tre barn som har aktiviteter och behöver skjuts dit, min man jobbar skift så jag MÅSTE ha mitt körkort, men nej.
 
Det tog väldigt länge innan jag kunde acceptera det, att ta bussen istället, inte kunna åka vart man vill, när man vill. Att hela tiden vara beroende av andra. Ni som har följt mig och varit och lyssnat på mina föreläsningar vet hur  svårt det är för mig att be om hjälp.
 
Mina barn har varit underbara, det har haft en sån förståelse och hjälpt mig. Som tur var så miste jag körkortet i feb. så det gick mot ljusare tider men när det gick åt höst igen.....shit vad jobbigt. Jag är både ljuskänslig och svårt att orientera mig i mörker...hejsan hoppsan. Många fanns runt omkring mig och ännu en gång hylla jag mig underbara vän Nadja för all den hjälp <3
 
Nu ett år senare har min syn blivit sämre, förhoppningsvis är det den mörka årstiden som gör det och jag hoppas på att det vänder nu när det blir vår.
 
I dag var jag med om ett skräckexempel i skolan. Min man har alltid stått bredvid mig och hållit i mig men idag åkte jag till skolan med en massa folk runt omkring mig, otroligt mycket folk i matsalen. Och med för mycket folk runt omkring mig är som att det sätts ett filter framför mina ögon och som gör att jag kan knappt orientera mig eller fokussera. Så hälsar jag inte på er, vet ni nu varför! Men där satt jag i matsalen på universitetet med all dessa människor runt omkring mig och jag känner att jag kommer inte att klara mig. Panik fick jag och tog mig sakta därifrån. Ett försök att hitta till föreläsningen förstod jag att jag kommer inte att klara mig. Så ledsen ringde jag till min man som hämtade mig och körde hem mig. Jaha...är det nu man ska söka efter ledsaga eller den vita käppen? 
 
Ja, jag har svårt att be om hjälp! Inte för min stolthet, inte för att visa mig duktig eller för att jag inte vill...jag kan inte! Men nu ska jag försöka....försöka.
Även om  jag inte vet hur detta kommer att sluta, blind elller inte blind så är jag säker på en sak...jag ger mig inte i första taget. Jag ska ändå fortsätta att kämpa med mitt arbete i kampen mot mobbning.
 
Så nu har jag äntligen skrivit hur det är och ni har lärt känna mig lite bättre!
 
Ja denna gången så kommer mitt inlägg handla om mobbning...eller nja kanske lite ändå.
Jag kommer istället för att öppna mig lite för er, dels för att jag vill dela med mig, dels för att jag måste våga erkänna men först och främst att jag måste svälja min stolthet och erkänna....att jag är synskadad.
 
Jag har sedan jag var 1 år skelat på mitt vänster öga som har gjort att jag miste synen på just det ögat. Min historia om mitt höger öga är lååååång. Jag har så många fel på mina ögon att min ögonläkare som jag har haft i över 30 år eller professorn i Lund inte vet varför det är så många fel. De hittar ingen orsak. Jag har varit nere i Lund i två omgångar för att undersöka mig och testa mig, och det har varit det värsta som jag har gått igenom under hela mitt liv det gjorde så ont och tog så enormt mycket psykiskt. De hittade tyvärr inget fel. Jo en sak hittade dem....min uppkoppling i syn nervbanan inte är så bra, kanske dags att testa ett annat bredbolag ;-)
 
Sedan jag var 19 år så har jag endast fått köra på dagtid, så mitt körkort har alltid hängt löst tills för nästan exakt ett år sedan då min läkare sa de hemska orden. Jag får inte köra bil längre! Aldrig! Aldrig!
Hjäääälp, hur ska detta går? Visst hade jag på något sätt väntat mig detta men inte nu. Jag har ju tre barn...tre barn som har aktiviteter och behöver skjuts dit, min man jobbar skift så jag MÅSTE ha mitt körkort, men nej.
 
Det tog väldigt länge innan jag kunde acceptera det, att ta bussen istället, inte kunna åka vart man vill, när man vill. Att hela tiden vara beroende av andra. Ni som har följt mig och varit och lyssnat på mina föreläsningar vet hur  svårt det är för mig att be om hjälp.
 
Mina barn har varit underbara, det har haft en sån förståelse och hjälpt mig. Som tur var så miste jag körkortet i feb. så det gick mot ljusare tider men när det gick åt höst igen.....shit vad jobbigt. Jag är både ljuskänslig och svårt att orientera mig i mörker...hejsan hoppsan. Många fanns runt omkring mig och ännu en gång hylla jag mig underbara vän Nadja för all den hjälp <3
 
Nu ett år senare har min syn blivit sämre, förhoppningsvis är det den mörka årstiden som gör det och jag hoppas på att det vänder nu när det blir vår.
 
I dag var jag med om ett skräckexempel i skolan. Min man har alltid stått bredvid mig och hållit i mig men idag åkte jag till skolan med en massa folk runt omkring mig, otroligt mycket folk i matsalen. Och med för mycket folk runt omkring mig är som att det sätts ett filter framför mina ögon och som gör att jag kan knappt orientera mig eller fokussera. Så hälsar jag inte på er, vet ni nu varför! Men där satt jag i matsalen på universitetet med all dessa människor runt omkring mig och jag känner att jag kommer inte att klara mig. Panik fick jag och tog mig sakta därifrån. Ett försök att hitta till föreläsningen förstod jag att jag kommer inte att klara mig. Så ledsen ringde jag till min man som hämtade mig och körde hem mig. Jaha...är det nu man ska söka efter ledsaga eller den vita käppen? 
 
Ja, jag har svårt att be om hjälp! Inte för min stolthet, inte för att visa mig duktig eller för att jag inte vill...jag kan inte! Men nu ska jag försöka....försöka.
Även om  jag inte vet hur detta kommer att sluta, blind elller inte blind så är jag säker på en sak...jag ger mig inte i första taget. Jag ska ändå fortsätta att kämpa med mitt arbete i kampen mot mobbning.
 
Så nu har jag äntligen skrivit hur det är och ni har lärt känna mig lite bättre!
 
  •  
 
Att försöka att sammanställa sin första föreläsning är rätt svår. Genom att sätta sig efteråt och försöka att analysera och granska sitt eget arbete, att tänka tillbaka på vad man gjorde bra och vad man gjorde mindre bra...hmm..svårt
 
Jag är väldigt duktig på att planera och börja förberedelserna väldigt tidigt, allt för att slippa stressen. Så dagen innan gjorde jag frallorna till föreläsningarna, och jag som älskar att baka blev jag nöjd.
 
 
För mig betyder planering många lappar som jag skriver ner vad man ska ha med sig, inte få glömma och vad som ska göras. Så det var en lång lista som jag skrev denna gången. Sätta i gång och skriva ut kompendier, kolla pinsen, kolla igenom sin PP så att den är ok och packa packa....och packa lite till.
Dagen D kommer äntligen, och jag kände mig lugn. Gick igenom ännu en gång vad jag skulle säga och göra. Mamma kom och hämtade mig, vi körde och handlade och sedan åkte vi och fikade hos lillebror och Vanja. Fortfarande inte nervös...konstigt...men ok!
 
Känslan när man glider in på sin gamla skola, öppna dörrarna till aulan och fatta att, ok nu är det verklighet. Trots att jag kan vara lite hispig när jag är "nervös" så är jag ändå rätt lugn (mamma?). Jag satte mamma i arbete med fikat och jag donade med datorn och allt annat. Jag är en person som pratar högt och gärna för mig själv och tillslut slängde jag ut mamma för att för mig själv infinna mig i nuet, kolla in och ta in vad jag egentligen höll på med.
 
Känslan var perfekt, så nöjd med allt. Jag frågade mamma om det var ett gott eller dåligt tecken att inte vara nervös. Dörren öppnades och de som kom för att lyssna på mig satte sig till rätta och jag började.
 
Jag tycker att jag själv fick med det jag skulle, mina erfarenheter, vi vuxna och ansvaret vi har till våra barn, den praktiska övningen gick bra, filmerna jag visade var bra och jag berörde dem som lyssnade.
 
Många fina utvärderingar strömmade in efteråt på Facebook och Instagram, många som tackade och berättade att det var en bra föreläsning. Efteråt åkte jag med Nadja hem och det kändes bra att få sitta och ventilera med någon och få höra deras åsikter.
Väl hemma tog jag mig ett glas rött och försökte att smälta vad jag nyss hade varit med om. Jag har ännu inte i dag fattat riktigt. Kanske lika bra det :-)
 
Imorgon är det dags igen för en andra föreläsning och denna gången på hemmaplan. Ska bli kul och spännande.
 
Kanske ni ska hålla utskick i Smålandsposten de närmaste dagarna.
Tack till alla er som var där och lyssnade och Välkomna till er som kommer och lyssna imorgon.
 
 
 
 
 
Böckerna som Emmalill har ritat och handlar om mobbning via hennes mail, de kostar 150kr+frakt. De går också att köpa dem i morgon på min föreläsning.

 
 
 
 
Ja jag kan inget annat än att sammanfatta mina två dagar på Maxi som helt otroliga dagar.
Många som har kommit fram och pratat, som har berättat sina egna erfarenheter, ALLA har sagt att det är ett toppen jobb jag gör, att det är bra att någon ta tag i det. Tack :-)
Jag har fått nya kontakter men jag har främst gett ut mitt budskap och fått sälja pins till dem som inte ha Facebook  eller Instagram, jag fått visa mig vem jag är och vad jag gör.
 
Tack snälla Maxi i Växjö för era hjälp, framför allt ett tack till Gogge Georgsson och Johan (butikschef) som har gett mig denna möjlighet. Tack för er eget stöd att köpt pins till personalen, så ser ni någon personal med mina pins vet ni varför. Tack vare Maxis hjälp har jag lagt till dem som sponsorer till mitt arbete.  Tack vare er som har köpt dem dessa dagar bidra ni med lite mer än 2000kr till Friends.
WOW!
 
Men nu är jag trött så nu ligger jag i soffan med mina inte så snygga myskläder och raggsockar och smutta på ett glas rött. Dags att förbereda sig till veckans föreläsningar :-)
 
Ha en go lördag
Kram / Lisa
 
 
 
Visa fler inlägg