Jag är beroende av mina barn och nästan funderat på om mina anledning till att jag skaffa mina tre barn var för att dämpa min ångest jag har och har haft. Men självklart så är barnen älskad och kommit till världen av många andra orsaker, för att vi helg enkelt ville ha barn och var redo. 

Men nu sitter jag är ensam och barnen är i väg på olika håll. R är i Stockholm hos sin faster tillsammans med sin farmor och farfar, W är hos mormor och morfar och N är och leker. Jätte kul för dem, men det är också nu som jag bli orolig och nervös. Vad ska jag göra nu? Tankarna kommer som ett brev på posten, gårdagens jobbiga tankar fortsätter i dag och tårarna som rann i går gör att längtan efter mina barn är större än något annat. 

Så ja, mitt beroende är mina barn, ångesten görs inte påmind när jag har dem runt omkring mig. Då mår jag som bäst ❤️

Ha en bra lördag 
Kram / Lisa 

Jag vet att jag tänkte på det förra året på skolavslutningen. Att nu är det över, nu måste det blir bättre. Men att lämna pojkens stora trygghet som lärare var jobbigt både för mig och min pojk. 

Men jag hade förhoppning om att det ändå skulle bli bra i års 4, men inte. Mobbningen fortsatte, utfrysning, elaka kommentarer, dåligt självförtroende och självkänslan slog till. 

Nu efter ytterligare en skolavslutning kom tårarna, hur ska jag orkar ett år till, hur ska min son orkar utan att han ska bli mer sänkt? Efter att fått höra prästens tal i kyrkan om att man ska bara vara sig själv, att man ska tänka på att ge varandra ett leende och att man ska fundera på en god gärning i sommar...som te,x ringa en vän som man inte har ringt till innan. Undrar vad Rasmus tänkte?

Jag kommer att kämpa så länge jag behöver för att han ska mår bra, jag kommer att kämpa för att alla andra barn ska mår bra. Nu är det sommarlov, många längtar och ser framemot den då det erbjud lek med vänner, utflykter och aktiviteter. Men det finns de barn som fasa för denna ledighete mycket för ensamheten. De har inga vänner, ingen att ringa och leka med. Hur tackla man det?

Nu ska jag se till att bygga upp min son och hjälpa han under sommaren  få tillbaka hans självförtroende. 

Mina tårar rullar från min kind, och mina tankar snurrar....men jag vet varför mitt arbete är så viktigt, mobbningen måste få ett slut.

Kram Lisa  
Jag vet att jag tänkte på det förra året på skolavslutningen. Att nu är det över, nu måste det blir bättre. Men att lämna pojkens stora trygghet som lärare var jobbigt både för mig och min pojk. 

Men jag hade förhoppning om att det ändå skulle bli bra i års 4, men inte. Mobbningen fortsatte, utfrysning, elaka kommentarer, dåligt självförtroende och självkänslan slog till. 

Nu efter ytterligare en skolavslutning kom tårarna, hur ska jag orkar ett år till, hur ska min son orkar utan att han ska bli mer sänkt? Efter att fått höra prästens tal i kyrkan om att man ska bara vara sig själv, att man ska tänka på att ge varandra ett leende och att man ska fundera på en god gärning i sommar...som te,x ringa en vän som man inte har ringt till innan. Undrar vad Rasmus tänkte?

Jag kommer att kämpa så länge jag behöver för att han ska mår bra, jag kommer att kämpa för att alla andra barn ska mår bra. Nu är det sommarlov, många längtar och ser framemot den då det erbjud lek med vänner, utflykter och aktiviteter. Men det finns de barn som fasa för denna ledighete mycket för ensamheten. De har inga vänner, ingen att ringa och leka med. Hur tackla man det?

Nu ska jag se till att bygga upp min son och hjälpa han under sommaren  få tillbaka hans självförtroende. 

Mina tårar rullar från min kind, och mina tankar snurrar....men jag vet varför mitt arbete är så viktigt, mobbningen måste få ett slut.

Kram Lisa  
Visa fler inlägg