Jag är beroende av mina barn och nästan funderat på om mina anledning till att jag skaffa mina tre barn var för att dämpa min ångest jag har och har haft. Men självklart så är barnen älskad och kommit till världen av många andra orsaker, för att vi helg enkelt ville ha barn och var redo.
Men nu sitter jag är ensam och barnen är i väg på olika håll. R är i Stockholm hos sin faster tillsammans med sin farmor och farfar, W är hos mormor och morfar och N är och leker. Jätte kul för dem, men det är också nu som jag bli orolig och nervös. Vad ska jag göra nu? Tankarna kommer som ett brev på posten, gårdagens jobbiga tankar fortsätter i dag och tårarna som rann i går gör att längtan efter mina barn är större än något annat.
Så ja, mitt beroende är mina barn, ångesten görs inte påmind när jag har dem runt omkring mig. Då mår jag som bäst ❤️
Ha en bra lördag
Kram / Lisa
Hej!
Var på en föreläsning med dej för några månader sedan. Funderade redan då på att du borde förlåta för att kunna gå vidare. Vill ge dig ett boktips : Förlåtelse, den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld. Av Desmond & MPHO Tutu. "Utan förlåtelse är vi fjättrade till den människa som skadat oss. Vi är fängslade med bitterhetens kedjor, sammanlänkade, fångna. Så länge vi inte kan förlåta den människa som skadade oss är den människan vår fångvaktare och förfogar över nyckeln till vår lycka. När vi förlåter återtar vi kontrollen över vårt eget öde och våra egna känslor. Vi befriar oss själva. Vi förlåter inte för att hjälpa den andra människan. Vi förlåter inte för andras skull. Vi förlåter för vår egen skull."