Jag skäms inte för att skriva att jag gråter mig till sömns vissa kvällar när jag är ensam.

Jag skäms inte för att tala om min ångest. 

Jag skäms inte för att dela mitt liv med andra, att berätta min historia. 

Men jag skäms för den jag har blivit som person. Att mitt leende kanske inte alltid är äkta. Att jag hellre dra mig undan och stå för mig själv än att stå med andra.

Jag skäms att jag just nu inte ha någon självkärlek som smitta av sig utan att mitt sätt att vara smittar av sig istället. 

Man sliter sitt hår för att man ska få sina barn att må bra, men man glömmer bort sig själv eller som jag...väljer bort mig själv. 

Allt hade varit så mycket enklare om man hade haft någon som stått bredvid mig och hjälpt mig. Men jag har ingen, jag är återigen ensam. 

Denna gången hade jag valt att min mamma inte hade läst detta, men det kommer du att göra. Och jag vet vad du tänker! 

Jag är egentligen inte ensam, jag har min familj och min man och mina barn. Vilket jag är enormt tacksam för ❤️

Men nu är det dags för mig att må bra igen.... Men jag saknar dig 💜

Kram Lisa