Jag skäms inte för att skriva att jag gråter mig till sömns vissa kvällar när jag är ensam.
Jag skäms inte för att tala om min ångest. 
Jag skäms inte för att dela mitt liv med andra, att berätta min historia. 

Men jag skäms för den jag har blivit som person. Att mitt leende kanske inte alltid är äkta. Att jag hellre dra mig undan och stå för mig själv än att stå med andra.

Jag skäms att jag just nu inte ha någon självkärlek som smitta av sig utan att mitt sätt att vara smittar av sig istället. 

Man sliter sitt hår för att man ska få sina barn att må bra, men man glömmer bort sig själv eller som jag...väljer bort mig själv. 

Allt hade varit så mycket enklare om man hade haft någon som stått bredvid mig och hjälpt mig. Men jag har ingen, jag är återigen ensam. 

Denna gången hade jag valt att min mamma inte hade läst detta, men det kommer du att göra. Och jag vet vad du tänker! 

Jag är egentligen inte ensam, jag har min familj och min man och mina barn. Vilket jag är enormt tacksam för ❤️

Men nu är det dags för mig att må bra igen.... Men jag saknar dig 💜

Kram Lisa 
#1 - - Amanda Gäfvert:

Vad är det som händer Lisa? ♥
Du är så stark, du klarar det här fina du ♥♥♥ massor med Kramar ♥

#2 - - Emma:

Trillade in här på ett bananskal, och det var som det vore mina egna tankar och ord som står däruppe.. Är det okej att jag kopierar en del av texten? (och självklart länkar vidare hit!) Tycker att det det är en underbar sida du har och tänker absolut köpa pins! Var själv utsatt för mobbing som barn och den där hemska känslan man hade som barn kan ibland smyga sig på även nu, massor med år senare!

Många varma kramar!

Svar: Självklart får du det Emma, jättekul! Besök gärna min sida på fb där du kan följa mitt arbete i kampen mot mobbning och där du kan vara med och hjälpa till. Kram och God Jul
PS. Lite nyfiken är jag alltid på nya människor så vart bor du? Ds
Lisa