När jag berätta för andra hur stor ångest jag har och jag påverkas av mitt stora kontrollbehov är det nog ändå ingen som vet hur det känns att ibland kan en hel dag styras av mitt kontrollbehov, att jag ibland har svårt att göra vissa saker för jag har inte koll på vissa saker.
 
Jag är inte rädd att berätta för andra att jag lider av ångest, ångest ibland så stort att jag inte orkar någonting utan mår så dåligt att jag skulle kunna kräkas och orkar inte gå ut ur dörren. Men jag har alltid bestämt mig för att jag aldrig ska låta den vinna över mig igen. Min ångest ska inte styra över mig så jag inte orkar gå till affären och handla eller åka i väg med mina barn till ett ställe där det finns massor av folk jag inte känner och då alla dessa tankar om " tänk om...?" kommer upp i huvudet och jag vill helst av allt gå därifrån. Nej, min ångest styr över mig längre, det gör min lycka till mina barn och familj. Men ibland är vägen till den dagliga segern lång och jobbig, och det händer att kvällen slutar i tårar och tankar som börjar snurra igen och igen och igen och tanken "tänk om...?" kommer igen. Men då är jag själv, och barnen sover och då kan jag ibland låta denna ångesten komma. För samtidigt som jag inte tror att man mår bra över att hela tiden dölja och stänga av ångesten så måste den ibland får göra sig synlig och få känna att det gör ont. BARA du kan komma tillbaka igen och se det positiva och glädjen igen i livet du lever så du inte backa och väljer en annan väg.
 
De gånger jag kan drabbas av ångest är när jag ska åka hem och jag får åka med andra jag inte känner och då börjas det "tänk om de som åker med mig undrar varför jag åker färdtjänst?" "Tänk om de inte tycker att jag borde åka färdtjänst?" Tänk om.... Tänk om.... Jag hatar det ordet.
 
I dag är nästan mitt kontrollbehov större än min ångest men oftast blir kontrollbehovet en ångest. Jag lever i en familj där min man jobbar skift, vilket gör att jag rätt ofta är med barnen själv och står för läxorna och packningen av dagen till större del än min man. Jag är den som kollen, kontrollen, och kan kalendern (nästan) i huvudet. Jag är den som kan barnens veckobrev i huvudet, jag vet vilken dag läxorna ska in, när det är gympa, när vi skulle åka och handla julklappar, när min man skulle tilltandläkaren och när mamma skulle passa barnen för jag skulle på möte till skolan. Det är jag som har tagit de tuffa mötena på skolan, det är jag som har tagit de enormt jobbiga samtalen. Detta för att jag har ett så stort kontrollbehov som styr mig och säger att jag måste göra detta, sen också för att det är enklare att en drar hela lasset utan att dela upp det mellan föräldrarna...not!!!!!!
 
Jag är den som måste veta i flera dagar helst vecka innan något ska göras så att jag kan planera in detta i mitt liv och i kalendern. Min man lever på att alltid se att allt löser sig, och jag blir så arg på honom när han säger så för han har så jäkla rätt. Skulle jag glömma gympakläderna en dag är det inte hela världen, utan för mig! Då känner jag mig som världens sämsta mamma. Har vi inte gjort engelska  läxan tillräckligt bra beror det på mig för jag har inte haft koll över detta.
 
Mycket vet jag att det beror på när jag började förlora synen och inte kunde sätta mig i bilen hur enkelt som helst och bara åka, utan nu måste jag boka bil, kolla om någon annan kan köra min barn. Jag har aldrig gillat att vara beroende av andra, vilket jag är extremt mycket nu och något jag så smått börja vänja mig vid.
 
 
Men detta är ytterligare en seger jag ska vinna, även om det kommer ta tid för jag vet att jag inte är ensam och det är inte du heller.
 
TILLSAMMANS ÄR VI STARKA!
 
Ha en underbar fredag // Lisa
När jag berätta för andra hur stor ångest jag har och jag påverkas av mitt stora kontrollbehov är det nog ändå ingen som vet hur det känns att ibland kan en hel dag styras av mitt kontrollbehov, att jag ibland har svårt att göra vissa saker för jag har inte koll på vissa saker.
 
Jag är inte rädd att berätta för andra att jag lider av ångest, ångest ibland så stort att jag inte orkar någonting utan mår så dåligt att jag skulle kunna kräkas och orkar inte gå ut ur dörren. Men jag har alltid bestämt mig för att jag aldrig ska låta den vinna över mig igen. Min ångest ska inte styra över mig så jag inte orkar gå till affären och handla eller åka i väg med mina barn till ett ställe där det finns massor av folk jag inte känner och då alla dessa tankar om " tänk om...?" kommer upp i huvudet och jag vill helst av allt gå därifrån. Nej, min ångest styr över mig längre, det gör min lycka till mina barn och familj. Men ibland är vägen till den dagliga segern lång och jobbig, och det händer att kvällen slutar i tårar och tankar som börjar snurra igen och igen och igen och tanken "tänk om...?" kommer igen. Men då är jag själv, och barnen sover och då kan jag ibland låta denna ångesten komma. För samtidigt som jag inte tror att man mår bra över att hela tiden dölja och stänga av ångesten så måste den ibland får göra sig synlig och få känna att det gör ont. BARA du kan komma tillbaka igen och se det positiva och glädjen igen i livet du lever så du inte backa och väljer en annan väg.
 
De gånger jag kan drabbas av ångest är när jag ska åka hem och jag får åka med andra jag inte känner och då börjas det "tänk om de som åker med mig undrar varför jag åker färdtjänst?" "Tänk om de inte tycker att jag borde åka färdtjänst?" Tänk om.... Tänk om.... Jag hatar det ordet.
 
I dag är nästan mitt kontrollbehov större än min ångest men oftast blir kontrollbehovet en ångest. Jag lever i en familj där min man jobbar skift, vilket gör att jag rätt ofta är med barnen själv och står för läxorna och packningen av dagen till större del än min man. Jag är den som kollen, kontrollen, och kan kalendern (nästan) i huvudet. Jag är den som kan barnens veckobrev i huvudet, jag vet vilken dag läxorna ska in, när det är gympa, när vi skulle åka och handla julklappar, när min man skulle tilltandläkaren och när mamma skulle passa barnen för jag skulle på möte till skolan. Det är jag som har tagit de tuffa mötena på skolan, det är jag som har tagit de enormt jobbiga samtalen. Detta för att jag har ett så stort kontrollbehov som styr mig och säger att jag måste göra detta, sen också för att det är enklare att en drar hela lasset utan att dela upp det mellan föräldrarna...not!!!!!!
 
Jag är den som måste veta i flera dagar helst vecka innan något ska göras så att jag kan planera in detta i mitt liv och i kalendern. Min man lever på att alltid se att allt löser sig, och jag blir så arg på honom när han säger så för han har så jäkla rätt. Skulle jag glömma gympakläderna en dag är det inte hela världen, utan för mig! Då känner jag mig som världens sämsta mamma. Har vi inte gjort engelska  läxan tillräckligt bra beror det på mig för jag har inte haft koll över detta.
 
Mycket vet jag att det beror på när jag började förlora synen och inte kunde sätta mig i bilen hur enkelt som helst och bara åka, utan nu måste jag boka bil, kolla om någon annan kan köra min barn. Jag har aldrig gillat att vara beroende av andra, vilket jag är extremt mycket nu och något jag så smått börja vänja mig vid.
 
 
Men detta är ytterligare en seger jag ska vinna, även om det kommer ta tid för jag vet att jag inte är ensam och det är inte du heller.
 
TILLSAMMANS ÄR VI STARKA!
 
Ha en underbar fredag // Lisa
Tänk er att ni sitter på ert jobb och får ett mail, inga kostigheter tänker ni då nej det är det inte heller förrän du börjar läsa mailet. Först fattar du inte riktigt vad det står och får läsa det en gång till sedan ännu en gång till för då har du börjat fatta men ändå inte.
 
Detta hände mig för några veckor sedan när jag fick ett mail från Teknologiska Institutet i Stockholm där de ville att jag skulle komma upp och föreläsa om mobbning och självskadebeteende. Fattar nu då varför jag var tvungen att läsa mailet några gånger innan polletten trillade ner?
 
Konferensen ska handla om psykisk hälsa hos unga (och unga vuxna) och som kommer att äga rum i Stockholm den 8-9 februari 2016. Vidare i vår konvensation frågade jag om jag fick stanna kvar båda dagarna för att utnyttja varje stund där och samtidigt suga in sig allt och träffa andra föreläsare vilket var en självklarhet. Då kom nästa otroliga händelse och det var att jag fick förfrågan om jag kunde vara moderator för hela konferensen.
Ehhhh..... vad är en moderator, var det första jag tänkte och var tvungen att googla ( Tack o lov för Google ). En moderator är en som öppnar och hälsa alla välkomna till konferensen samtidigt att presentera alla andra föreläsare. Och det ber de lilla mig att göra, och självklart säger jag ja. För jag har aldrig varit rädd för utmaningar och nya äventyr så hej o hå nu kör vi på.
 
Men fattar ni vad detta betyder? Jag ska stå på egna ben dessa två dagarna och göra något jag aldrig trodde (iaf inte nu) få uppleva. Jag får 1000kr i rabatt om någon vill följa med.
 
Mer om detta och denna resan kommer så småningom
 
Ha en fantastisk dag
 
http://www.teknologiskinstitut.se/psykisk-halsa-hos-unga/k3986?cms.query=psykisk+oh%E4lsa
 
 
I går var en dag som gick sorgens tecken då jag var på begravning av min fadder som gick bort i denna hemska cancern. 

Ett mycket vackert och stillsam begravning med otroligt vackra blommor och musik som lät oss ta farväl. Hemskt att se hand egen mor säga adjö till sin son, fru till sin man, barn till sin pappa, barnbarn till sin morfar. 

Men samtidigt om döden gör ont för alla som står runt omkring och saknaden blir olidlig så är döden också en befrielse. En befrielse där man slipper all smärta och allt det jobbiga och tuffa runt omkring. 

Men jag erkänner att jag är rädd för döden. Jag är rädd att mista dem som står mig nära, min familj. Vem ska jag ringa till när jag behöver hjälp med att sy upp gardinerna om inte mamma finns här? Jag vet ju hur det bara va när min älskade mormor gick bort hur ont det gjorde och hur stor saknande är fortfarande. 

Därför är det viktigt att ta tillvara varje stund man har med dem man älskar. Säg till dem man håller kär att du älskar dem.  

Ta hand om er och var rädd om varande. 


Kram Lisa 

Visa fler inlägg