I går var en dag som gick sorgens tecken då jag var på begravning av min fadder som gick bort i denna hemska cancern. 

Ett mycket vackert och stillsam begravning med otroligt vackra blommor och musik som lät oss ta farväl. Hemskt att se hand egen mor säga adjö till sin son, fru till sin man, barn till sin pappa, barnbarn till sin morfar. 

Men samtidigt om döden gör ont för alla som står runt omkring och saknaden blir olidlig så är döden också en befrielse. En befrielse där man slipper all smärta och allt det jobbiga och tuffa runt omkring. 

Men jag erkänner att jag är rädd för döden. Jag är rädd att mista dem som står mig nära, min familj. Vem ska jag ringa till när jag behöver hjälp med att sy upp gardinerna om inte mamma finns här? Jag vet ju hur det bara va när min älskade mormor gick bort hur ont det gjorde och hur stor saknande är fortfarande. 

Därför är det viktigt att ta tillvara varje stund man har med dem man älskar. Säg till dem man håller kär att du älskar dem.  

Ta hand om er och var rädd om varande. 


Kram Lisa