Ett jobbigt och känslomässigt inlägg, men jag var ju som ni har sett på ett läger i helgen tillsammans med mitt stammande barn. För våran del så var det de 5:e lägret vi var på och för hans del det bästa. Vi mötte många andra som var på lägret för första gången och hade många tankar och frågor vilket jag också kommer i håg att jag hade första lägret. Jag tror ingen förstår hur det är att leva i hop med ett barn som inte har den förmågan att säga det han/hon vill lika snabbt som vi andra, förutom om man inte lever med ett barn som stammar.
Stamning är ingen sjukdom, inget handikapp och för många vill man inte se det heller som ett funktionshinder utan bara ett annat sätt att säga det man vill, när man vill och hur man vill.
Lika väl att det är svårt att förstår detta så är det också för de som inte har upplevt mobbning hur det är att försöka natta ett barn som bara ligger och gråter och har ont i magen. Eller när man har ett barn som aldrig vill släppa handen när man ska lämna på skolan.
Tänk då om man har båda detta? Den erfarenheten har jag, en erfarenhet jag helst inte hade velat ha. Så många gånger vi båda har suttit och svurit och hatat stamningen för allt vad den har orsakat. Så många gånger jag har legat jämte mitt barn på kvällen och bett till Gud att han ska få somna och inte drömma dessa mardrömmar eller inte somna med tårar som trillar ner från kinden.
Jag vet inte om det var så att det lägret var det bästa för han inte längre behöver somna på kvällarna med ont i magen och oron över nästa dag. Han är här och han stammar och han är precis som alla andra det tar bara lite längre tid för han att få fram det han vill. Ge han den tiden så går det bra.
Detta gäller givetvis inte bara de som stammar utan för alla barn. Ge dem tid att få prata, att få ge uttryck till sina känslor oavsett om det är tårar, ilska eller glädje. Alla har rätt att få prata och alla ha rätt och ha en vuxen som lyssnar på dem.
Nu kommer vi att fortsätta framåt i denna kamp och vi kommer att vinna tillsammans, Du och Jag i kampen mot mobbning.
Kram Lisa
Känner igen mig i så mkt du skriver i bloggen om mobbning, blev mobbad genom hela 1:an till 9:an. Först blev de min stammning som jag sedan fick hjälp av både från logopeder och även en speciallärare som hjälpte mig 1/gång i veckan blev av med mitt stammande tack vare de. Då trodde jag att de värsta var över men sen hittade dom fel hela tiden antingen var de mina kläder, mitt utseende eller helt enkelt fel på min familj. Det var en svår tid och jobbigt i skolan man hade ångest barje morgon att gå till skolan :( åka bussen hem var en pärs bara de ibland fick man ta en senare buss hem för att slippa blir mobbad :( sen äntligen i gymnasiet så vände de då slapp jag gå i samma klass som mobbarna..så känner igen mycket i det du skriver och hoppas att du når ut till skolorna för de behövs mer kunsakp än vad de finns! Så tack för att du gör ett så fantastiskt bra jobb :) kram Emelie