Ja då har vi kommit till höstens avsnitt när det gäller sammanfattningen av mitt 2016. 

 
Från att gått in i väggen och haft panikångest så var jag livrädd för vad hösten skulle erbjuda och vart den skulle ta mig. Jag skulle börja jobba igen och det på heltid som jag inte hade gjort på över tio år. Men på ett sätt kände jag mig redo för det men samtidigt var jag skräck slagen. 
 
Efter också en sommar där jag har fått ha min barn nära mig och där min mans värme och kärlek har betytt mer än något annat, men nu skulle allvaret börjar igen.
Den dagen då barnens skola skulle börja igen var hemsk för mig. Det skulle jag de dagarna innan jag skulle börja jobba vara helt själv här hemma, ingen husvagn att fly till eller någon som höll min hand när det var jobbigt.
 
 
Men jag gjorde det, jag tog mig över hindret som många gånger har stoppat mig men som jag har lärt mig att det är att hitta en annan väg att ta sig förbi hindret. Visst har den vägen för mig varit att "bit ihop" vilket inte heller har varit bra.
 
Jag glömde att berätta en sak till som hände under sommaren som jag bara måste ta upp. Givetvis så fanns det andra saker som livade upp stämningen under sommaren, bl.a att få möjlighet tillsammans med en hög med ungar tar kort till min hemsida http://mobbningnejtack.se/ som ni kan hitta här men några av bilderna är
 
 
Så jäkla roligt detta var och jag är så stolt och nöjd.
Hoppas att det kommer fler tillfällen att tar liknande bilder.
 
Jo så sommaren erbjöd många fina stunder också och även hösten.
Min store pojke började högstadiet som till en början var väldigt jobbigt men som till slut blev otroligt bra. Jag har många god erfarenheter varför man ska ha en öppen dialog och kommunikation mellan skolan och förälder för då blir det som bäst. Att låta sitt barn berätta hur barnet upplever det och vad de vill göra/förändra. Precis så var det för mig och mitt barn. Då han stammar så var det de första han ville att jag skulle göra och det var att se till att alla på skolan och klasskompisarna skulle få veta att han stammar och att jag på ett föräldramöte skulle tala om det för föräldrarna. Man kan inte ta för vana at alla ska veta vad en funktionsnedsättning är utan då får man vara den som informera om det helt enkelt och sedan dess har det inte varit någonting.
 
Hösten innebar en hel del andra roligheter och nya utmaningar och det var när KRAMpodden föddes och den berättelsen har jag skrivit om i ett separat inlägg som ni kan läsa här. http://mobbningnejtack.blogg.se/2016/december/krampoddens-fodelse-2.html
 
Även om hösten var mer positivt än jag hade kunnat hoppats på så har jag har jag varit mer beroende av min man mer är någonsin.
Kanske låter som att jag är som en fästning på honom, men nej inte så!
Jag är bara inte redo ännu att släppa taget och klara mig själv igen som jag gjorde innan min panikångest.
Döm mig inte förrän ni själva har varit där vilket jag aldrig önskar att någon ska befinna sig.
Min man har varit och är min räddning, jag har skrivit om min panikångest i ett tidigare inlägg som ni kan läsa här http://mobbningnejtack.blogg.se/2016/september/jag-orkar-inte-mer.html och då kanske ni kan förstå varför han är så viktig för mig. Jag har behövt bekräftelse på det jag gör, för rädslan för att jag inte gör tillräckligt.
Mitt kontrollbehov har blivit större och kraven på mig själv ökat vilket jag måste arbetar ännu hårdare på.
Att drabbas av en panikångest när man är mitt uppe i arbeten och har tre barn fick mig att känna mig urusel som mamma och kanske har det också blivit något som jag måste ta igen allt som jag inte orkade eller missade under den tiden som jag mådde dåligt.
Därför är min man viktig, för han är den ända som kan säga till mig på ett sätt som jag lyssna på och
när han säger att han älskar mig och att jag är fantastisk och stötta mig i mitt arbete så
är det bara det som betyder något och det vet han
 
Nä nu ska jag fokusera på 2017 och se vad den innehålla.
 
Ha en fortsatt skön jul och nyår. Var rädda om varandra och njut av lugnet.
 
Kram Lisa 
 
 
 
Ja hösten 2016 kan man sammanfatta ett stort WOW när det kommer till denna nya skapelse som
jag och Malin är föräldrar till :-)
 
 
Jag hade länge gott och funderat på att vilja göra en podd där man pratar om den psykiska ohälsa men ur ett perspektiv som får de som lyssna att tänka jag är inte ensam och vidare att kan den personen så kan även jag.
 
Det är otroligt viktigt att man kan få lyssna till andra människor som har varit med om
liknande händelse och kunna få känna in sig men också kanske den personen som gästar
vår podd kan få andra att vända på den gråa, jobbiga och ångestfyllda dagarna till en mer
hoppfull och färgglad vardag.
När jag väl hade bestämt mig för att det var dags att skapa podden tog jag kontakt med min vän och granne Malin och frågade om hon ville vara med på resan vilket hon gärna ville. Denna gången hade jag upplägget klart med gäster och ämnen så det var i princip bara att köra i gång. Men det var inte så bara.
 
Utrustningen skulle fixas
 Sedan skulle det bokas in gäster och se till att antingen de kunde komma till Växjö och de som kunde göra det var dessa gästerna

Maria Pedersen volontär från Suicide Zero som pratar om att vara förälder till ett barn som tar sitt liv

(Ursäkta de liggande bilderna men helt omöjligt att vända på dem)
Andra gästen var Eric från Ångestskolan som pratar om sina egna erfarenheter kring ångest och hand resa.
 
3:e gästen Robin från Lajks som pratar om barn och ungas vanor på nätet. Vad är farorna och vad finns det för möjligheter med nätet.
 
Resan fortsatte med att planera resten av gästerna som skulle spelas in i Stockholm och för att det ska fungera krävs det en hel del möten mellan oss och då är det jäkla tur att vi bor så nära varandra, typ husen mittemot!
Vilka frågor ska vi ställa, vem pratar då och vem kör inledningen och vilka gäster ska vi intervjua först?
Ja frågorna är måååånga men roligt har vi
 
Även på tåget upp till Stockholm gick planerna igenom.
 
Att packa lätt när man ska till Stockholm och spela in en podd är både omöjligt och fruktansvärt tungt.
Väl i Stockholm installerade  påhotell Scandic Malmen och klara för gästerna...

Nikita från #jagaridealet som pratar om unga tjejers allt för höga krav på sig själv.
 
 
 Mårten från Under Kevlaret pratar om killars psykiska ohälsa. Varför ska killar inte kunna få visa sina känslor likaväl som tjejer utan att det ska vara en macho-grej över det hela.
 
Väl hemma så sattes det i gång att redigeras i ljudfilen, och det tar längre tid än vad man kan tror. Ett avsnitt på en inspelad tid på 1h tar mellan 2-3 timmar att gå igenom och redigeras.
 
 Men jag är otroligt glad och tacksam att det är enkelt iaf att redigeras.
 
Men givetvis så ska man stöta på problem och så gjorde även vi. I tron på att det skulle gå att spela in via Skype men icke. När vi satt och provade och testade så fick vi helt enkelt inte fram något ljud på den som vi skulle ringa upp. Så tyvärr så hade vi tre stycken gäster som vi fick meddela återbud, men två av dem kunde vi sätta upp nya inspelnings datum till så de kommer i början av 2017.
Man lär sig så länge man lever eller hur? Och vi gör inte om det misstaget iaf.
 
Då Malin väntar bebis och mådde så jättebra åkte jag upp till Stockholm själv för två sista inspelningar för hösten. Tyvärr så är det också något vi får vänja oss vid i detta arbete och det är oförgängliga händelse kan uppstår som när en gäst bli sjuk och inte kan komma. Då var det tur att jag hade en gäst iaf att intervjua
 Thor från Frisk och Fri som berättade om sin egna upplevelse och erfarenheter kring ätstörning.
 
Så efter en väldigt händelserik och otroligt rolig höst med den första tiden tillsammans med Malin och vår KRAMpodd måste jag säga att jag är väldigt glad och så jäkla stolt över mig själv som tog detta steget att göra drömmen om en podd verkligen och den har blivit så bra som den har.
 
Men när kan man lyssna på den?
 
Jo i början av januari ska vi släppa första avsnittet och då följer ytterligare 9 avsnitt.
Mer info kommer!
 
Jag och Malin har också redan börjat att boka in nästa del av podden som kommer att börja spelas in i jan-feb 2017
 
 
 Ni följer oss väl på Facebook och Instagram?
 
 
Kram Lisa
 
Mitt andra avsnitt kring mitt sammanfattning av året 2016 fortsätter efter att ha berättat om den fantastiska våren med alla dessa roliga föreläsningar jag gjorde så kom sommaren...eller det kom innan. Rättaresagt den 29 maj. 
 
Jag hade under en långt tid inte aft orken att ta tag i mitt liv, jag hade inte brytt mig om min ångest, alla varnings klockor och alla runt omkring mig som sa att jag inte mår bra utan jag körde på. 
 
 
Jag har varit inne i den berömda väggen tidigare, då endast 23 år, men då kände jag inte min ångest, då visste jag inte var det va, så denna gången borde jag har vetat, men icke!
 
Den 29 maj drabbades jag av en riktigt panikångest till följd av väggen som jag hade gjort avtryck i. Jag var helt förstörd och det tog hela sommaren innan jag orkade vara social och glad igen. Jag tillbringde mycket tid nere i vår husvagn vi hade uppställt i Ronneby, för där kände jag ingen utan kunde vara den jag var just då. 
 
Sommaren var på det sättet underbar att få den möjligheten att bara få vara. Men sen kom nästa ångest...hösten hur ska den bli. Nytt jobb? Skolan åch all den ångesten som min äldste just då kände över att börja på högstadiet. Hur skulle jag bara orka?
 
Ännu en gång stod han där, min man och räddade mig så jag inte skulle falla tillbaka. Han stod bakom mig hela vägen i fall jag skulle ramla så skulle han ta emot mig. 
 
Denna panikångesten har kanske inte säg hängt kvar men att komma tillbaka till mig själv har tagit längre tid än vad jag trodde. Det tog inte bara sommaren utan hela hösten och fortfarande måste jag ännu mer tänka på mig själv och känna av tecknen och när personer runt omkring mig säger till mig ...
STOPP LISA!
 
 
Jo sommaren tog slut och rädslan över det som jag har under många många år har kämpat med kom som en över igen. Ska jag få fortsätta att kämpa för han? Skulle jag orka det?
 
Sommaren hade inte bara inneburit ångest för mig utan för denna grabben...för all den upplevelsen och utsattheten han har varit med om har satt sina spår i honom.
Konserkvenser av mobbningen dvs.
Vaken nätter, svårt att somna, orolig och nervös.
 
Men i går skrev jag ett mail jag aldrig trodde att jag skulle få skriva, ett mail till hns rektor och pedagoger. 
Ett stort TACK!
Ett tack för all hjälp han har fått med sin acceptans av sin stamning, att fått komma in i kompisgäng, framåt i skolan och inte minst...en glad pojke!
 
Ja vad hände egentligen? I mitt förra inlägg skrev jag om vad Christian hade sagt innan året 2016 hade slagits in, jag hade tvekat hela sommaren om det verkligen skulle bli ett bra år efter en fantastisk vår och nu detta? Men att då, nu, kunna få blicka tillbaka till en otroligt rolig höst med tanke på allt roligt min son har fått uppleva, någon han inte har fått göra på sjukt många år. 
Jag är ändå tacksam för sommarens paus, pausen från allt! Att några gånger under sommaren komma hem till lilla Grimslöv, kunde kännas super tungt. Att gå upp till fotbollen när man bara vill stanna hemma och inte visa sig för någon men drar sig dit för sina barn skull, för att titta när de spelar fotboll var så energitagande och jobbigt. 
 
Sammanfattningen del 2 fokusera väldigt mycket på den psykiska ohälsan som jag själv bär på. Mitt arbete på Mobbning - Nej tack innefattar mycket att jag dela med mig av mitt liv, hur jag lever med den ångesten jag har. detta för att vi måste bli bättre på att prata om hur vi mår, skippa tabun att allt ska vara så perfekt. Var bara den du är.
 
Nästa del av sammanfattningen går jag över på hösten - KRAMpodden föddes
 
Kram Lisa
 
Visa fler inlägg