Detta inlägg har jag velat skriva länge men inte varit redo och jag har verkligen hållit på att skriva detta inlägg i över en månad nu. Det är tufft och jobbigt att blotta sig själv så här mycket, men detta är min story och den ska handla om kroppsideal, mitt kroppsideal. 

Som ni kanske vet så har jag haft en ätstörning, något som utvecklades pga. mobbningen. Min ätstörningen som var i form av anorexia, jag svalt, vägrade äta. Inte för att jag tyckte att jag var tjock utan att jag var inte värd att äta något för så värdelös hade jag blivit intalad att jag var. För om ingen såg hur dåligt jag mådde och jag fick höra hur dum, äcklig och ful så var jag inget annat än värdelös och osynlig. 

Min syn på mig själv blev så fel. 

Brukar aldrig vilja bli fotad så här pass avklädd, inget jag är bekväm i. 


Jag tror att på något sätt lever sin ätstörning kvar, inte på ett sjukt sätt utan mentalt och psykiskt, att tanken på mat och hur man levde då när man var sjuk blir man påmind om när man i dags ska äta. Jag har aldrig varit en storätare men har inte heller haft en bra relation med mat. I dag kan jag visst tycka att det smakar gott och längtar efter en viss maträtt men förr kunde jag gå en hel dag utan att tänka på att jag måste äta, jag känner ingen hunger. 

Att ett kroppsideal kan bli så skev och sina egna tankar på sin egen kropp kan få en att mår så dåligt. Jag vill aldrig att någon av mina barn ska känna så därför måste jag ändra mig för att bli en bra förebild. Jag måste lära mig att tycka om mig själv och min kropp. Jag måste visa mina barn att det är ok att ha gropar i huden (läs celluliter) eller att allt är inte så fast som man önskar och som alla tidningar och övrig media vill att man ska se ut. Att man duger precis som man är. 

Men även denna gången hade jag inte klarat det utan min man, som talat om hur vacker jag är, både med och utan smink, eller med eller utan kläder. 

Jag har ett exempel som jag brukar dra upp när jag pratar om kroppskänslan och barns tankar. Jag var nysnittad med mitt tredje, och det hade gått väldigt fort och traumatiskt. Någr dagar efter åkte jag hem, skulle duscha, klä av mig och ställer mig indianen och börjar gråta. Dels för alla känslor som bubblar av fölossningen men det var något om min kropp som jag grät över. Jag duscha färdigt, torkar mig och gå ut från toaletten naken. Titta mig själv i spegeln och ge i från mig världens suck... Då tittar min då 6-åriga R (detta var för 7 är sedan) och "Å vad du är fin,mamma". 

Jag hade inte aning om vad jag skulle säga, utan jag fick bara fram "Tack min älskling". Då förstod jag att det är inte alltid hur vi ser på oss själva som betyder något, utan tänk vad våra älskade barn tänker. Att vi är vackra, och är bäst för dem! För min pojke tyckte han att jag var fin precis som jag var. 

Sluta kritisera oss själva, tänk vad våra tänker om oss och vad vi vill att de ska tänka och tycka om sig själva. Är vi inte den förebilden som både kan tala om våra brister men också vara den som visar att de är ok så kommer vi att föra över dem tankarna till våra barn. 

Ja jag kämpat fortfarande ibland med min kroppskänsla, jag måste fortfarande få en påminnelse om att jag är fin. Det är ok att jag äter ytterligare en smörgås eller en extra portion. Det är ok! Du duger precis som du är oavsett antal portioner. 


#1 - - Eva H:

Ja, du är jättefin Lisa, både ut och invändigt😘