Det är många gånger som jag faller tillbaka i de gamla minnena. Som när jag står framför spegeln och titta på mig själv kan jag ibland se mitt gamla jag, de trasiga och den söndriga Lisa. Då ser jag mig själv så som jag såg på mig då... den som fick höra hur värdelös, ful, äcklig, dum och en som inte ville leva. Jag blir ledsen när jag titta på mig för en stund, men samtidigt är jag lycklig över att jag kan titta på mig själv i spegeln och se den Lisa som jag har blivit. Den Lisa som lever lyckligt, har 3 fina barn, arbetar med något jag älskar och gift med den man som jag tackar för att jag kan titta på mig i spegeln i dag. För hade han inte hittat mig så hade jag nog inte kunnat se mig själv i någon spegel. 

En utsatthet i form av mobbning, där orden haglade varje dag över mig, sparken i ryggen och ensamheten gör sig påmind även i dag, i vuxen ålder är hemsk. 
Det sitter inristad i själen och minnena men jag har lärt mig själv att vända på det, lärt mig övervinna denna ångest och dagliga rädslan. Det tar tid och enormt mycket energi av att komma dit jag har kommit i dag och jag hade inte kunnat göra det själv. 

I dag när jag stod och tittade mig i spegeln medan jag gjorde mig iordning för att åka till Skövde på styrelsemöte för Stamningsförbundet, såg jag en kvinna som är stark nog att åka i väg själv utan min man och som har kommit så långt. Visst är det en ångest, men jag vinner denna gången också över den. 

Jag ska besegra ångesten ❤️

Ha en trevlig helg på er alla fina
Glöm aldrig hur viktiga ni är för varandra, hjälp varandra och lyssna på varandra. Visa respekt och närhet. 

Kram Lisa