...det är min titel på mon bok jag skriver. En bok som handlar om mig, om mitt liv och om vem jag en gång var och vem jag är i dag.
Orden Jag hatar dig kan man tror beskriver min ångest, eller det liv jag har fått gå igenom. Från det att jag var 14 år och fick anorexia, 15 år när jag önskade inget hellre än att dö, bara dö för mitt liv var inte värt att leva. Att som 15 åring hade mist hoppet, tryggheten, tilliten och tron på mig själv, jag hade tappat bort mig själv och hade grävt en så djup grop av dåligt självförtroende att jag klarade inte av det själv längre. 16 år och jag gjorde saker som jag håller för mig själv, 17 år träffade min man och började äntligen hitta tillbaka men än skulle det ta många år innan jag var ok.
22 blev mamma för första gången, 23 år gick in i väggen och fattade inte varför och hur kunde jag det "jag är ju så ung och ska vara en glad småbarnsmamma"
25 år fick mitt andra barn och fattade fortfarande inte varför tankarna snurra och jag gråter.
Jag gråter, jag ler, jag skrattar och jag gråter. Här börjar mina sömnlösa nätter bli mer och mer påtagliga och jag lägger på mig ännu mera skam och skuld kring varför jag inte duger.
28 får mitt tredje barn och vid 29 års ålder orkar inte ryggen längre och har nu utvecklas till en kronisk ryggskada från den tiden då jag som 15 åring blev misshandlad men också ett diskbråck.
3 barn och totalt handikappad!
Skuld, skuld, skuld
Sjukskriven i 1 ½år så vid 31 års ålder började jag studera på universitetet och som 32 åring blev nästan blind pga en överbelastning på mitt enda seende öga för allt läsande och jag fick inte kör bil längre.
Skam, skam, skam
Jag pluggade 1½ år psykologi och förstod mer och mer varför jag hade mått dåligt och varför jag har dessa tankarna, sömnlösa nätter, gråten och skammen och skulden jag hade känt.
Jag levde med en ångest!
Nu var det mycket och jag fick börja lära känna mig själv på nytt. Jag blev tvungen att bekanta mig med ångesten och bearbeta mig själv utifrån ett annat perspektiv men samtidigt som det var jobbigt så kände jag en lättnad.
Om varför jag är jag!
Jag startade företaget och började föreläsa om min erfarenhet och min väg till där jag är i dag, men fortfarande hade jag en bit kvar till att må bra.
Nu var jag 34 och börja se ljuset, jag har tagit i examen i Beteendevetare/Personalvetare, har jobb, barnen mår bra eller?
Ja det är ju det också...slitet med mina barns välmående och deras psykiska välbefinnande.
Men det tar jag i nästa inlägg.
Som om man trodde att detta var nog och att det räckte nu så small det till när jag var 35. jag fick en panikångestattack och gick in i den berömda väggen en gång till. När ska det ta slut?
Ännu en gång fick min man hjälpa mig och stötta mig
Nu är jag här, snart 36 år och ännu en gång fått lära känna mig själv. Hur mycket jag klara av, vad som ta och vad som ge mig energi. Nej, det är inte lätt, det är skittufft ibland.
Men jag är här, och jag kommer att stanna.
Och den där väggen...den låter jag vara.
Så vad kommer orden Jag hatar dig i från då?
Det får du isf läsa om i min bok
Kram Lisa
Hej kul att du skriver en bok, har jag tänkt göra massor med gånger... Alltså att börja skriva en bok om mitt liv som mobbad i 9 års grundskola, livet på gatan, fosterfamiljen mm och fram till livet idag med alla ärr, sår och problem som mobbingen orsakar än idag.
Jag läser aldrig själv så jag vet inte hur man skriver... så det är väl där som största hindret ligger...
Jag bloggar om det i min blogg plus, mobbning i allmänhet, hemlöshet, hbtq mm
samt har nyss öppnat instagram konto som jag inte vet hur man gör och ett konto på fb....
Lycka till med boken och hoppas man får läsa den snart.