Ja för ett år sedan så trodde jag aldrig att jag skulle säga det men nu är äntligen KRAMpodden publicerad både på min hemsida (mobbningnejtack.se) och på Soundcloud. iTunes och Podcast kommer, det tar lite längre tid att få upp den där. 

Länk till min hemsida hittar ni här. 

Min hemsida

Skriv inläggstext 

Så varje söndag ska det komma upp ett nytt avsnitt samtidigt som nya avsnitt just snart ska börja spelas in. 

Det är inte en lätt match att driva en podd med planering och inspelningar, redigeringar och publicering samtidigt som allt annat. Men jag drivs av mycket envishet "Kan själv" och ett jäkla kraft att jag ska bevisa att jag kan det också. Men självklart är det samtidigt enormt roligt och intressant dels att lära sig nya saker men också att lära känna alla dessa fantastiska människor som gästar podden. Vi är så tacksamma att alla har velat ställa upp och de som komma skall, ska ställa upp. Tack till er!


Jag älskar det jag gör och önskar jag kunde göra mer. 

 

Här är ordningen på avsnitten. 


Hoppas ni vill lyssna och hjälper oss att sprida vår KRAMpodden

Ha en fin dag
Kram ❤

God morgon!
 
Är ensam vaken och sitter och myser med levande ljus och med en kopp kaffe. Delvis så älskar jag dessa ensamna mornar men ibland hade jag hellre velat ligga i sängen oc kunna sova. Men men... jag får chansen till att jobba lite under dessa stunder. 
 
 
 
 
 
Jobbet med vår KRAMpodden funkar bra och i går presenterades det på Instagram och Facebook när avsnitterna skall börja sända och då är det väl givetvis att jag ska presentera det här också
 
 
Söndagen den 15 januari sänds första avsnittet av vår KRAMpodd.
Vart ni kommer att kunna lyssna på blir
Itunes, Podcast för Iphone
Soundloud för Android
och min hemsida. 
 
Del två är också på gång och skall snart börja att spelas in så den 3-5/2 åker jag till Stockholm och träffa de gästerna för medverkan i del 2. Längtar redan :-)
 
Äment i del 2 fokusera vi vad är en NPF- diagnos och hur går en sådan utredning till, vad ska man tänka på när man går och vänta och vänta på utredningen skall sättas i gång osv. Vi träffa och gästas här av gäster som dels har erfarenheten kring denna väntan och att leva med NPF - diagnos. Vi gästas också av en psykololg som har erfarenheten av att ha utrett unga och kan berätta mer om det. Men vi ska inte bara ta upp NPF - diagnoser utan hur är det att leva med PTSD, depression och utmattningssyndrom när man är ung och antingen går i skolan eller jobbar. Många unga i dag mår väldigt dåligt över skolan och många blir hemmasittare för att de helt enkelt kanske inte orka med all den press och stress som skolan ge. 
 
Vårt andra ämne är sex, men tyvärr inte den typ av sex so kanske först dök upp i huvudet på dig utan sexmissbruk, sexuella övergrepp, våldtäckt och unga som säljer sex. Hur tar man sig ur detta och kan man någonsin leva ett normalt liv efter att ha varit med om detta? Kommer man någonsin kunna njuta av att ha sex och tycka om det utan att man varje gång får dessa upplevlese i huvudet?
Även här kommer vi att gästas av n psykolog som har erfarenheten av ungas sexuella beteendeproblem och jobbar både med dem som har utsatt sig själv för övergrepp, uppsätter andra för övergrepp och som har blivit utsatt för sexuella övergrepp. 
 
 
En mycket intressant del 2 som vi ska få jobba med. Min lilla pärla Malin ska ha bebis i mars och därför blir det jag som åker till Stockholm och spela in så får Mali hålla ställningarna här hemma och fixa med det administrativa. Man måste få ta det lungt när man väntar smått. 
 
Nä nu ska jag fortsätta dricka mitt kaffe som nästan har hunnit bli kallt. 
Ha en bra dag.
 
Kram Lisa
 
 
 

Ja vem är jag som skriver egentligen? Vem är Lisa?
Jag ska försöka att berätta om just det!

 

I dag är jag en lycklig 3 barnsmamma som är lyckligt gift. Är egen företagare för Mobbning - nej tack! Bor i de småländska skogarna, älskar att vara i mitt växthus, bakar och lyssna på musik.

Men vad var det för speciellt med det då?
Inget!
Förutom om man känner till mitt förflutna så är detta enormt stort.

Ok nu börjar jag, är ni med? 

 När jag var lite ansågs jag alltid som en glad, busig, lite smått förvirrad! Hade kompisar som jag ständigt lekte med. Sedan på högstadiet hände något, jag blev utsatt för mobbning...grov väldigt grov mobbning. Mobbad både genom psykisk, verbal och fysisk mobbning. Jag blev misshandlad vid upprepande gånger, blev hånad, fick rykten spridda om mig att jag var en hora. Det skrevs på mina kläder allt ifrån könsord till hur ful och äcklig jag var. Allt togs i från mig under de tre åren. 
 
Jag blev ingen!
 
Från att vara den som alltid var glad fick jag helt plötsligt alltid vara på min vakt så jag var beredd ifall något skulle hända. Men jag hade en lösning på det...jag började skolka! 
Jag kunde åka till skolan på morgonen, säga Hej då till mamma och pappa med ett leende på läpparna och visade mig alltid vara glad för att sedan hoppa av bussen vid skolan för att sedan skolka större delen av tiden. 
Om mamma och pappa aldrig fick veta?
O nej, dels höll jag det så hemligt för mig själv, (ni vet skammen och skulden som jag har skrivit om tidigare) sedan struntade lärarna i mig. Jag kunde i princip visa mig i korridoren och skolka samtidigt och läraren såg mig men brydde sig inte alls. De visste vad som pågick men gjorde aldrig något direkt för att hindra det istället blundade det. 
De såg till och med när jag blev misshandlad en gång men gjorde inget.
 
Trots detta gick jag ut 9:an med godkända betyg och då säger det väll allt? Hur enormt trög skolan var! 
 
Under dessa tre åren utvecklade jag en ätstörning, anorexia. Inte för att jag kände mig tjock utan för att jag var inte värd det, jag var inte värd maten som jag åt. Jag kände mig så osynlig, för såg ingen mig när jag skolkade och brydde sig om det, så kanske någon såg mig om jag inte åt...jag sökte efter bekräftelse genom att sluta äta...ett rop på hjälp som ingen fattade och ännu mer svalt jag och ännu mer var jag en värdelös miffo som inte ens kunde äta utan att någon såg det. 
Självförtroendet dalade och gropen som grävdes blev allt djupare och djupare! Nu kom nästa tanke...skulle verkligen någon sakna mig om jag dog? 
Självklart skulle ingen göra det blev svaret. 
Jag gick många gånger i tankar och funderade på hur jag skulle avsluta mitt liv och det som jag fick upp i huvudet vad att skära handlederna av mig. 
Men jag gjorde aldrig det, jag försökte aldrig heller! 
Men jag orkade verkligen inte mer nu. 
 
Sommaren kom när vi slutade 9:an och äntligen mådde jag bra, eller bra och bra..... jag kände mig inte instängd längre på skolan, det var som om jag hade suttit i fängelse och precis blev frisläppt. 
 
Till hösten började jag på gymnasiet och jag gick den linjen jag verkligen älskade och tillsammans med de vänner jag kände. 
Men då hade jag också lärt mig sedan ett tag tillbaka att jag kan dra på mig en mask för att folk ska slippa märka att jag fortfarande mådde skit. 
Utåt sätt blev jag återigen den lilla glada flickan som jag en gång var när jag var liten, den glada, spralliga Lisa. Jag spelade ofta över för att spä på det ännu mer för att skydda masken för att inte åka av. Visst trivdes jag i skolan, men inom skrek jag fortfarande av SE MIG! Inom kokade jag men jag svalde, lade på locket och fortsatte att le, till en dag...
 
Jag har berättat om detta tidigare men just idag för 19 år sedan tittade en 17 årig kille på mig när vi var ute och dansade, han plockade upp mig från gropen, ställde mig framför honom och där står han kvar i dag. Jag hittade en som såg mig, en som såg hela mig...min man! Det är helt tack vare han som jag lever i dag och att jag stå på båda fötterna på jorden och att jag våga tro på mig själv. 
 
Många år efter jag hade tagit studenten fortsatte jag bära masken på mig för det hade blivit liksom en dålig vana. Jag tog på mig den när jag steg upp och när jag kom hem från jobbet tog jag av mig den men då var jag helt slut av all den energin som hade gått åt för att inte visa mitt rätta jag.
Trots att mobbningen var över, trots att allt det hemska var över förstod jag ändå inte varför jag fortfaranade mådde så dåligt. Det var ju över nu...eller? Trots våra tre barn och även om jag hade en underbar man så mådde jag inte bra.
Jag var ostabil, kunde komma i situationer som jag tyckte var fruktansvärt jobbiga att hantera, blev ibland osocial och kunde många gånger blir både irriterad och arg för ingenting. Eller ja, någonting var det ju!
Jag förstod inte varför denna planeringen jag var tvungen att göra flera dagar ibland veckor innan gjorde mig lugnare. Eller varför mitt kontrollbehov höll mig något stabil, om jag bara fick göra det på mitt sätt, och om det inte blev så att jag kunde känna mig misslyckad, hemsk, dålig mamma, dålig fru och totalt förstörd.
 
Detta kallades för ångest!
Jag bär i dag på en ångest som jag bearbeta mer eller mindre varje dag. Jag har lärt mig att hantera den, och jag vet vad jag ska göra för att undvika dessa negativa tankarna. Men jag hade aldrig klarat det ensam, utan min man som hjälp.
 
I dag 19 år senare lever jag och jag är så tacksam för detta.
Hur mycket jag än skulle vilja så kan jag inte visa min tacksamhet tillräckligt, jag kan fortfarande inte få han till att förstå vad han egentligen har gjort för mig, men det gör inget. För trots mina svackor, mina nedgångar, min panikångest, mitt korntrollbehov, min behov på att få planera och mitt sätt att vara så finns han ändå där.
 
Jag påstår inte att det är enkelt att leva med ångest, absolut inte. Det tar tid att hitta just sitt sätt att leva med den och veta hur man ska göra för att dels kunna hantera den men också hur man bearbeta den. Vissa dagar är jobbigare än andra, andra dagar känner jag ingenting. De finns stunder där jag fortfarande vill ta på mig masken och gömma mig, men min man har lärt mig att jag duger som den jag är, precis som alla andra också gör.
 
För 19 år sedan var jag nästan död
I dag lever jag
Jag älskar dig Christian
 
 
Kram Lisa
 
Visa fler inlägg