Hej! 

Mitt namn är Lisa och jag är 14 år. Trots min unga ålder så har jag genomgått mycket. Jag lider av psykisk ohälsa. Jag har skämts otroligt mycket över det men äntligen har jag börjat öppna upp mig. Någon vidare hjälp får jag inte. BUP lovade ett möte men de har ej hört av sig. De lovade mig ett möte i April och nu är det Juli men inget möte ännu. 

Att leva med ångest,depression,självskadebeetende,  självmordsbenägen,anorexitankar(ingen diagnos!!) Osv är verkligen inte lätt. I dagens samhälle är det tabu att leva med psykisk ohälsa. Jag har mått dåligt sen 2:an.  När jag gick i trean ville jag inte leva längre. Men jag har inte berättat för någon om hur jag mår förens januari i år. Jag berättade för en vuxen vän då jag ville ta livet av mig. Hon envisades med att följa med mig till bup elr vårdcentralen men jag vägrade. Sen råkade jag försäga mig till hästägaren om att jag var trött på allt. Då körde hon nästa dag in mig till BUP. 

På bup så var dom väldigt oroliga att jag skulle ta mitt liv under helgen och de ville lägga in mig. Men jag stod på mig. Jag skulle träffa hästägaren nästa dag för att jag skulle rida då. Sedan skulle de ringa mamma på måndagen eftersom att detta hände på fredagen. Jag kunde inte sova på hela helgen. Jag var så orolig för vad mamma skulle säga. Jag ville bara bort. Jag tänkte ta mitt liv men sen gjorde jag aldrig det. Jag fegade ut. 

Veckorna efter att mamma fick veta var en mardröm. Mamma hatade mig,jag ångrade mig att jag ej hade tagit mitt liv. I april rymde jag hemifrån. Jag blev trött på allt och jag hade tänkt ta mitt liv. Jag hade planerat in i minsta detalj hur jag skulle gå tillväga. Men jag fegade återigen ur. Jag stod där vid spåret. Precis när jag tänkte hoppa ser jag två väktare stå och kolla på mig. Då vågade jag inte längre. Tänk om dom hade räddat mig ifall jag hade hoppat. Då hade allt bara blivit sämre. 

Så jag hoppade aldrig. 

Socialen har varit en del av mit liv sen november. Och socialen kom nu in i mitt liv mer. Jag hade en tid till BUP några dagar efteråt som jag vägrade gå på. Så socialen kom till skolan och tvingade mig till mötet. Jag gick efter mycket tjat med på att åka på mötet men det ångrar jag djupt idag. Efter det mötet blev jag inlagd i en vecka på BUP slutenvård. 

Tiden där var hemsk. Jag var tvungen att äta 6 ggr om dagen. Jag blev hånskrattad när de fick veta att jag avskydde mat. Jag fick inte gå ut på en vecka. På onsdagen efter så ringde socialen mig. Jag skulle få flytta till ett jourhem. Socialen kom och hämtade mig och lämnade sedan av mig där jag skulle bo. Men jag blev bara kvar där i 2 dagar på grund av att jag inte trivdes där. Jag var rädd för de vuxna. Så jag flyttade hem igen. 

Nu är vi inne i maj. 

Månaden då jag bara ville dö men spelade att jag mådde som bäst. Månaden då jag planerad så många självmord men aldrig genomförde. Månaden som satt spår i hela mitt liv. Jag låg bara i min säng. Orkade ingenting,ville ingenting men ändå så lät jag alltid så glad när någon ringde. 

Varför? 

Jo för att alla förväntar sig att man ska må bra jämt. 

Det är så tabu att prata om hur man mår. 

Jag vill inte ens komma ihåg hur många gånger folk anklagat mig för uppmärksamhetshora osv. Jag önskar att det gick att ta död på all tabu. Världen hade varit så mycket bättre då alla hade mått bättre eftersom man kunde hjälpa varandra. Det är alltförmånga som lider i tystnaden precis som jag har gjort. 

Jag vill att oavsett vem som läser dethär så kan man alltid prata med mig. Hur jag än mår så är jag alltid öppen för att hjälpa andra. 

Om ni vill veta mer om mig och följa min resa påväg till ett friskare jag så får ni gärna gå in på min blogg nouw.com/ettfriskareliv ( se länk längre ner )

Kram Lisa