Första gästinlägget är Sofia som driver @vackrasofia på Instagram och skriver bloggen nouw.com/storstbastvackrast

Tusen tack Sofia för att du delade med dig av din historia. 

Kram Lisa 


Hej!

 

Jag heter Sofia Österdahl, är 21 år och bor i Uppsala där jag även växt upp.

Jag har alltid varit en väldigt blyg, försiktig och tystlåten tjej, aldrig vågat säga min åsikt för jag har varit rädd för vad folk ska tycka och tänka om mig. 

 

Hela låg och mellanstadiet var jag väldigt utanför i skolan, hade inte speciellt många vänner, jag lekte hellre med min storebror och hans killkompisar. 

 

Under mellanstadiet började det bli lite värre, jag blev mer och mer utanför. 

Ena dagen hade jag vänner att vara med och nästa dag kunde dom gå direkt när dom såg att jag kom, jag visste aldrig hur dagarna skulle bli, skulle jag få vara med eller skulle jag behöva gå några varv runt skolgården igen och sparka lite i gruset på rasterna?

 

Något jag alltid kommer minnas är idrotten i årskurs 5, ibland när vi skulle spela fotboll eller liknande så var det ofta killarna i klassen som fick välja spelare till sina lag, vilket jag idag tycker är otroligt dåligt av idrottsläraren att lägga upp lektionen på det sättet, tyvärr är det alltid någon som blir vald sist och blir utanför. 

Men hur som helst, jag blev alltid vald sist, killarna hade ’’plockat’’ sina spelare och där stod jag med benen i kors och försökte gömma mig.

-Aja, du kan väll komma till oss då, sa killen som fick ’’ta’’ den sista personen till sitt lag, det blev jag..

-Haha det blir ju mycket till hjälp med henne i laget, lycka till… sa några killar och skrattade 

 

De där meningarna fick jag ofta höra under idrottslektionerna, det var vardag för mig. 

Detta ledde till att jag inte ville vara med på idrotten, jag mådde alltid dåligt när jag visste att det skulle vara någon typ av lagsport, jag visste vad som väntade.

Jag tog emot skiten varje dag och kände mig sämre och sämre, jag började tro på det jag hörde om mig, jag kanske är ful, äcklig, konstig och jävligt dålig, som dom brukade säga. 

Inför årskurs 6 böt jag skola, det kändes kul, som en nystart. 

 

Årskus 6

Jag kom in i klassen och det kändes helt okej, jag trivdes väll hyfsat bra och hade några vänner. 

I årskurs 7 blev det lite jobbigare, klasskompisarna började reta mig igen, jag hade blivit klassens ’’hackkyckling’’ dom märkte snabbt att jag var en försiktig, blyg ock tillbakadragen tjej. Bland det värsta jag visste var att prata framför folk, framför allt att redovisa något inför klassen. Jag HATADE det, fick alltid panikångest innan, försökte slippa redovisningarna, skyllde på olika saker, jag blev röd i ansiktet, hade gråten i halsen och händerna skakade och handsvetten kom direkt. 

Det var alltid någon som kommenterade, ett litet fniss från raden längst bak, någon pekade och skrattade. 

-Haha, kolla vad röd hon är, fick jag ofta höra.

Lärarna försökte endast tysta ner de som pratade.

-Tyst nu hörni, nu ska vi lyssna på Sofia.

 

Årskurs 8

I årskurs 8 var det som i 7:an ungefär, men då hände det allra värsta.

Det var en dag i Maj, jag skulle låsa in mina böcker i skåpet för att ta väskan och gå till cykeln, då kom mina två tjejkompisar och sa att dom ville prata lite, visst de kan vi göra tänkte jag.

 

När vi om ut genom dörren fick jag en obehaglig känsla i magen, jag såg alla i min klass och parallell klass stå samlade i en ring och mina tjejkompisar började skrika på mig och säga massor med saker, jag har valt att inte skriva dessa ord i detta inlägg för det är väldigt grova ord. 

 

Dom slog mig, sparkade ner mig på marken så jag fick ta emot många slag och sprakar, i ansiktet och i magen. 

Det värsta tycker jag är att ungefär 60 stycken personer stod omkring men sa ingenting, några skrattade men resten var tysta. Ingen grep in

Jag lyckades ta mig upp och ta mig till cykeln och trampa hem till mamma. 

Då började allt, polisförhör, samtal, vad skulle skolan göra osv? Jag var helt förkrossad. Kunde inte sova på nätterna, och om jag väl somande så vaknade jag i panik, jag drömde alltid mardrömmar. Så fort jag stängde mina ögon såg jag min misshandel. 

 

Jag fick inte den hjälp av skolan som jag hade rätt till, dom ’’stoppade huvudet i sanden’’, det jag fick som svar en dag när vi pratade med skolan var följande.

Vi är ledsna över det som hänt med Sofia, men ni måste acceptera att det är sådant som kan hända med tjejer i den åldern, det bara är så.

 

Då bestämde vi att jag skulle byta skola inför sista året, årskurs 9 gick jag på en annan skola och där blev det bättre, jag hade en bra rektor och väldigt bra lärare som agerade direkt när det hände något. 

 

Gymnasiet

Min stora resa började när jag började gymnasiet, där trivdes jag som fisken i vattnet, jag vågade ta plats i klassen, prata och hålla redovisningar. 

Jag vet att detta berodde på att vi var en bra klass, som accepterade varandra, 15 tjejer i klassen och inga killar, självklart kunde vi tjafsa, men det löste sig ofta direkt. 

 

När jag gick i årskurs 3 så började jag få mina idéer på att göra något bra av det som en gång tryckte ner mig till grunden. Jag ville hjälpa andra barn. 

Ett tag därefter registrerade jag mitt företag som Enskild firma och idag driver jag mitt egna företag som heter Störst Bäst & Vackrast.

 

Jag jobbar mest med att åka runt till olika skolor och föreningar och föreläsa om min syn på mobbning, vad jag blev utsatt för samt vad man kan göra för att förebygga mobbning i Sveriges skolor och på andra ställen. 

Jag tycker att detta är ett otroligt viktigt ämne att våga prata om, just för att det förekommer otroligt mycket mobbning i dagens samhälle. 

Jag vet exakt hur det är att vara mobbad, bli kränkt varje dag och alltid gå till skolan med en hemsk klump i magen och alltid ha i bakhuvudet, vad kommer hända idag? Kommer jag ha någon att vara med? Kommer dom skratta åt mig? 

 

Jag har varit nere på botten men med hjälp av mitt företag ser jag ljusare på varje dag, jag vill hjälpa barn, ungdomar och även vuxna att våga vara sig själva och säga sin åsikt.

 

Jag vill att varenda unge där ute ska slippa gå till skolan med en klump i magen. 

Ingen ska behöva bli utsatt för sammas sak som jag blev under många år.

 

Skolan måste våga ta ställning och barn måste få veta vad som är RÄTT & FEL!

 

 

Första gästinlägget är Sofia som driver @vackrasofia på Instagram och skriver bloggen nouw.com/storstbastvackrast

Tusen tack Sofia för att du delade med dig av din historia. 

Kram Lisa 


Hej!

 

Jag heter Sofia Österdahl, är 21 år och bor i Uppsala där jag även växt upp.

Jag har alltid varit en väldigt blyg, försiktig och tystlåten tjej, aldrig vågat säga min åsikt för jag har varit rädd för vad folk ska tycka och tänka om mig. 

 

Hela låg och mellanstadiet var jag väldigt utanför i skolan, hade inte speciellt många vänner, jag lekte hellre med min storebror och hans killkompisar. 

 

Under mellanstadiet började det bli lite värre, jag blev mer och mer utanför. 

Ena dagen hade jag vänner att vara med och nästa dag kunde dom gå direkt när dom såg att jag kom, jag visste aldrig hur dagarna skulle bli, skulle jag få vara med eller skulle jag behöva gå några varv runt skolgården igen och sparka lite i gruset på rasterna?

 

Något jag alltid kommer minnas är idrotten i årskurs 5, ibland när vi skulle spela fotboll eller liknande så var det ofta killarna i klassen som fick välja spelare till sina lag, vilket jag idag tycker är otroligt dåligt av idrottsläraren att lägga upp lektionen på det sättet, tyvärr är det alltid någon som blir vald sist och blir utanför. 

Men hur som helst, jag blev alltid vald sist, killarna hade ’’plockat’’ sina spelare och där stod jag med benen i kors och försökte gömma mig.

-Aja, du kan väll komma till oss då, sa killen som fick ’’ta’’ den sista personen till sitt lag, det blev jag..

-Haha det blir ju mycket till hjälp med henne i laget, lycka till… sa några killar och skrattade 

 

De där meningarna fick jag ofta höra under idrottslektionerna, det var vardag för mig. 

Detta ledde till att jag inte ville vara med på idrotten, jag mådde alltid dåligt när jag visste att det skulle vara någon typ av lagsport, jag visste vad som väntade.

Jag tog emot skiten varje dag och kände mig sämre och sämre, jag började tro på det jag hörde om mig, jag kanske är ful, äcklig, konstig och jävligt dålig, som dom brukade säga. 

Inför årskurs 6 böt jag skola, det kändes kul, som en nystart. 

 

Årskus 6

Jag kom in i klassen och det kändes helt okej, jag trivdes väll hyfsat bra och hade några vänner. 

I årskurs 7 blev det lite jobbigare, klasskompisarna började reta mig igen, jag hade blivit klassens ’’hackkyckling’’ dom märkte snabbt att jag var en försiktig, blyg ock tillbakadragen tjej. Bland det värsta jag visste var att prata framför folk, framför allt att redovisa något inför klassen. Jag HATADE det, fick alltid panikångest innan, försökte slippa redovisningarna, skyllde på olika saker, jag blev röd i ansiktet, hade gråten i halsen och händerna skakade och handsvetten kom direkt. 

Det var alltid någon som kommenterade, ett litet fniss från raden längst bak, någon pekade och skrattade. 

-Haha, kolla vad röd hon är, fick jag ofta höra.

Lärarna försökte endast tysta ner de som pratade.

-Tyst nu hörni, nu ska vi lyssna på Sofia.

 

Årskurs 8

I årskurs 8 var det som i 7:an ungefär, men då hände det allra värsta.

Det var en dag i Maj, jag skulle låsa in mina böcker i skåpet för att ta väskan och gå till cykeln, då kom mina två tjejkompisar och sa att dom ville prata lite, visst de kan vi göra tänkte jag.

 

När vi om ut genom dörren fick jag en obehaglig känsla i magen, jag såg alla i min klass och parallell klass stå samlade i en ring och mina tjejkompisar började skrika på mig och säga massor med saker, jag har valt att inte skriva dessa ord i detta inlägg för det är väldigt grova ord. 

 

Dom slog mig, sparkade ner mig på marken så jag fick ta emot många slag och sprakar, i ansiktet och i magen. 

Det värsta tycker jag är att ungefär 60 stycken personer stod omkring men sa ingenting, några skrattade men resten var tysta. Ingen grep in

Jag lyckades ta mig upp och ta mig till cykeln och trampa hem till mamma. 

Då började allt, polisförhör, samtal, vad skulle skolan göra osv? Jag var helt förkrossad. Kunde inte sova på nätterna, och om jag väl somande så vaknade jag i panik, jag drömde alltid mardrömmar. Så fort jag stängde mina ögon såg jag min misshandel. 

 

Jag fick inte den hjälp av skolan som jag hade rätt till, dom ’’stoppade huvudet i sanden’’, det jag fick som svar en dag när vi pratade med skolan var följande.

Vi är ledsna över det som hänt med Sofia, men ni måste acceptera att det är sådant som kan hända med tjejer i den åldern, det bara är så.

 

Då bestämde vi att jag skulle byta skola inför sista året, årskurs 9 gick jag på en annan skola och där blev det bättre, jag hade en bra rektor och väldigt bra lärare som agerade direkt när det hände något. 

 

Gymnasiet

Min stora resa började när jag började gymnasiet, där trivdes jag som fisken i vattnet, jag vågade ta plats i klassen, prata och hålla redovisningar. 

Jag vet att detta berodde på att vi var en bra klass, som accepterade varandra, 15 tjejer i klassen och inga killar, självklart kunde vi tjafsa, men det löste sig ofta direkt. 

 

När jag gick i årskurs 3 så började jag få mina idéer på att göra något bra av det som en gång tryckte ner mig till grunden. Jag ville hjälpa andra barn. 

Ett tag därefter registrerade jag mitt företag som Enskild firma och idag driver jag mitt egna företag som heter Störst Bäst & Vackrast.

 

Jag jobbar mest med att åka runt till olika skolor och föreningar och föreläsa om min syn på mobbning, vad jag blev utsatt för samt vad man kan göra för att förebygga mobbning i Sveriges skolor och på andra ställen. 

Jag tycker att detta är ett otroligt viktigt ämne att våga prata om, just för att det förekommer otroligt mycket mobbning i dagens samhälle. 

Jag vet exakt hur det är att vara mobbad, bli kränkt varje dag och alltid gå till skolan med en hemsk klump i magen och alltid ha i bakhuvudet, vad kommer hända idag? Kommer jag ha någon att vara med? Kommer dom skratta åt mig? 

 

Jag har varit nere på botten men med hjälp av mitt företag ser jag ljusare på varje dag, jag vill hjälpa barn, ungdomar och även vuxna att våga vara sig själva och säga sin åsikt.

 

Jag vill att varenda unge där ute ska slippa gå till skolan med en klump i magen. 

Ingen ska behöva bli utsatt för sammas sak som jag blev under många år.

 

Skolan måste våga ta ställning och barn måste få veta vad som är RÄTT & FEL!

 

 

I mitt arbete stöter jag på dels många följare men också många som jag själv följer som lever med utmattningsdepression. Jag läser både de som är sjukskrivna, de som har varit sjukskrivna och kommit tillbaka till jobbet men också de som jobbar och mår så dåligt. Och inte nog med de, de känner en sådan ska skam. Varför? Återigen kommer denna hemska "göra alla andra till lags" eller "förväntningarna och att man skäms och må dåligt för att man mår dåligt! Dessa kraven och alla måsten. Man har dåligt samvete över att man är hemma och är sjuk, tänker på hur mycket det finns på jobbet att göra när man kommer tillbaka. 

Varför ska vi skämmas? Skämmas för att vi mår som vi mår? Skämmas för att man måste ta en paus? 
Sluta med det!!!!
Sluta nu genast!

Men jag vet det är inte så lätt, jag har ju själv varit där...2 gånger! 

Jag var 23 år, ett barn på lite mer än 1år, ekonomin var lite halv dan så jag gick tillbaka till jobbet när han var ett år. Jobbade, jobbade och jobbade. Hem och vara mamma och sambo. Då viste jag inte att jag levde med ångest så varje dag mådde jag super dåligt och hade ont i magen. 
Men jag ignorerade det. 

En dag kollapsade jag och fick så ont i kroppen och jag  trodde helt klart att jag skulle de. Inne på akuten utreddes jag för propp i benet sedan i lungan gör symtomens sades stämma överens med just det. Men de hittade ingen propp och kunde inte förstå varför jag mådde så dåligt och hade ont. 
Tills en dag när mamma sa "du har gått in i väggen Lisa" och jo visst hade jag det och redan då hade jag min första panikångest attack. Men det visste jag inte då! Jag sov och sov men kom tillbaka relativt snabbt igen. Rykte på axlarna och fortsatte att få vardagen att gå runt. 

2:a gången var jag 35 år och ännu en gång hade jag bara gått i ett spår, jobbat, jobbat och jobbat utan att lyssna på mig och min kropp. Flera sa det till mig men jag förnekade det. Då visste jag att jag levde men ångest så jag kunde säga att det var ångesten som spökade! 
Men vad visste jag?

Mycket hände under den perioden och jag trivdes inte på jobbet jag hade då (jobbar heltid på ett annat ställe)  och en dag kollapsade jag igen och denna gången var det hemskt. 

Skuld, skam, gråt, besvikelse, stämpeln att vara dålig som jag satte på mig. 
Varför? 

Jag blev sjukskriven hela sommaren och började jobba direkt heltid efter det? 
Hade jag inte lärt mig något?
Heltid direkt efter en sjukskrivning pga panikångest och utmattningsdepression. 
Jo det hade jag. Jag fick lära mig börja leva på nytt. Fick lära mig att lära känna min kropp, min pngest, hur jag gör när panikångesten kommer smygande. Jag fick lära mig vad som är ok och vad jag mår bra av. 
Men jag är fortfarande trött, inte trött trött utan utmattad trött då kommer frågan
"Gick jag tillbaka för snabbt igen?"

Denna gången vet jag att jag inte gjorde det då jag trivs och älskar mitt/mina jobb. 

Men snälla...
Mår inte dåligt för att andra ska må bra

Kram Lisa 

Skriv inläggstext 

Skriv inläggstext 

Ja här ligger jag med min pojke och titta på talang (och nej det är ingen adventsstjärna i fönstret)

Det har varit en bra dag med fotbollscup i Strömsnäsbruk med Williams lag. Trots ett bra kämpande och bra spelande förlorade de alla 5 matcher. 

Visserligen många dryga timmar mellan matcherna men vi klarade de också. Rasmus spelade på hemma plan och vann med 7-2 medan Nellie hade det mycket roligare hos sin farmor än att vara på fotboll. 


Nu i kväll slängde vi oss i soffan och bara småfiser och gör ingenting. Så skön! 

I morgon fyller hönan 8 år så då blir det kalas. 

Kram Lisa 

Visa fler inlägg