Ja denna gången så kommer mitt inlägg handla om mobbning...eller nja kanske lite ändå.

Jag kommer istället för att öppna mig lite för er, dels för att jag vill dela med mig, dels för att jag måste våga erkänna men först och främst att jag måste svälja min stolthet och erkänna....att jag är synskadad.

 

Jag har sedan jag var 1 år skelat på mitt vänster öga som har gjort att jag miste synen på just det ögat. Min historia om mitt höger öga är lååååång. Jag har så många fel på mina ögon att min ögonläkare som jag har haft i över 30 år eller professorn i Lund inte vet varför det är så många fel. De hittar ingen orsak. Jag har varit nere i Lund i två omgångar för att undersöka mig och testa mig, och det har varit det värsta som jag har gått igenom under hela mitt liv det gjorde så ont och tog så enormt mycket psykiskt. De hittade tyvärr inget fel. Jo en sak hittade dem....min uppkoppling i syn nervbanan inte är så bra, kanske dags att testa ett annat bredbolag ;-)

 

Sedan jag var 19 år så har jag endast fått köra på dagtid, så mitt körkort har alltid hängt löst tills för nästan exakt ett år sedan då min läkare sa de hemska orden. Jag får inte köra bil längre! Aldrig! Aldrig!

Hjäääälp, hur ska detta går? Visst hade jag på något sätt väntat mig detta men inte nu. Jag har ju tre barn...tre barn som har aktiviteter och behöver skjuts dit, min man jobbar skift så jag MÅSTE ha mitt körkort, men nej.

 

Det tog väldigt länge innan jag kunde acceptera det, att ta bussen istället, inte kunna åka vart man vill, när man vill. Att hela tiden vara beroende av andra. Ni som har följt mig och varit och lyssnat på mina föreläsningar vet hur  svårt det är för mig att be om hjälp.

 

Mina barn har varit underbara, det har haft en sån förståelse och hjälpt mig. Som tur var så miste jag körkortet i feb. så det gick mot ljusare tider men när det gick åt höst igen.....shit vad jobbigt. Jag är både ljuskänslig och svårt att orientera mig i mörker...hejsan hoppsan. Många fanns runt omkring mig och ännu en gång hylla jag mig underbara vän Nadja för all den hjälp <3

 

Nu ett år senare har min syn blivit sämre, förhoppningsvis är det den mörka årstiden som gör det och jag hoppas på att det vänder nu när det blir vår.

 

I dag var jag med om ett skräckexempel i skolan. Min man har alltid stått bredvid mig och hållit i mig men idag åkte jag till skolan med en massa folk runt omkring mig, otroligt mycket folk i matsalen. Och med för mycket folk runt omkring mig är som att det sätts ett filter framför mina ögon och som gör att jag kan knappt orientera mig eller fokussera. Så hälsar jag inte på er, vet ni nu varför! Men där satt jag i matsalen på universitetet med all dessa människor runt omkring mig och jag känner att jag kommer inte att klara mig. Panik fick jag och tog mig sakta därifrån. Ett försök att hitta till föreläsningen förstod jag att jag kommer inte att klara mig. Så ledsen ringde jag till min man som hämtade mig och körde hem mig. Jaha...är det nu man ska söka efter ledsaga eller den vita käppen? 

 

Ja, jag har svårt att be om hjälp! Inte för min stolthet, inte för att visa mig duktig eller för att jag inte vill...jag kan inte! Men nu ska jag försöka....försöka.

Även om  jag inte vet hur detta kommer att sluta, blind elller inte blind så är jag säker på en sak...jag ger mig inte i första taget. Jag ska ändå fortsätta att kämpa med mitt arbete i kampen mot mobbning.

 

Så nu har jag äntligen skrivit hur det är och ni har lärt känna mig lite bättre!