nej, jag gråter inte för att jag mår dåligt eller något. I dag sitter jag och tänker på att i höst går jag in i på min sista termin på universitetet, vad är det då för konstigt med det?
Jag är 33 år och är undersköterska och jobbat som det i nästan 12 år innan jag blev sjukskriven pga. av ett diskbråck. I många år har jag haft en dröm att bli sjuksköterska men hade aldrig betyg för det och orkade inte läsa in på Komvux. När min sjukskrivning började lida mot sitt slut så fick jag beskedet att jag aldrig kommer att kunna jobba inom vården pga. min rygg. Jag har ju inte bara diskbråck, jag har även an annan skada i ryggen som ligger på samma ställe där diskbråcket ligger och gör det ännu värre vissa dagar. Den skadan fick jag efter en spark i ryggen när jag gick på högstadiet och blev mobbad.
Att få det beskedet gjorde mig väldigt ledsen och ångestfylld. Vad ska jag göra nu? Det ända jag känner och kan är de fyra väggarna på lasarettet. Då kom tankarna tillbaka igen...jag kan ju ingenting!
Efter att funderat länge på vad jag egentligen KAN, kom jag på det....jag kan mobbning! Jag har erfarenhet av mobbning! Jag vet hur det känns! Och det var då som jag gjorde något som jag aldrig trodde att jag skulle göra...jag sökte in på universitetet i Växjö. Wow, vilken känsla!
Första dagen på universitetet kändes som första dagen i skolan. Jag kände mig så lite, tänkte att "här ska jag gå med alla som kan så mycket" Japp det blev psykologi, sociologi, psykologi igen, arbetslivspedagogik, personal och kompetensutveckling ( som snart är färdig ) och till hösten C uppsats i psykologi. Sen är jag färdig!
Vilken känsla som infinner sig just nu. Lilla jag...lilla Lisa som inte är någon utan helt plötsligt blir något...Beteendevetare!
Den dagen då jag går ut för sista dagen i skolan i januari nästa år...kommer jag att aldrig glömma.
Vad jag har kämpat för detta...vad jag har jobbat för detta....och snart är det över.
Så ja...i dag gråter jag för jag är så lycklig och vet att nu är det inte länge tills det är över.
Glöm aldrig att sluta drömma, uppfyll er önskan. Kan jag....så kan ni
Kram Lisa
nej, jag gråter inte för att jag mår dåligt eller något. I dag sitter jag och tänker på att i höst går jag in i på min sista termin på universitetet, vad är det då för konstigt med det?
Jag är 33 år och är undersköterska och jobbat som det i nästan 12 år innan jag blev sjukskriven pga. av ett diskbråck. I många år har jag haft en dröm att bli sjuksköterska men hade aldrig betyg för det och orkade inte läsa in på Komvux. När min sjukskrivning började lida mot sitt slut så fick jag beskedet att jag aldrig kommer att kunna jobba inom vården pga. min rygg. Jag har ju inte bara diskbråck, jag har även an annan skada i ryggen som ligger på samma ställe där diskbråcket ligger och gör det ännu värre vissa dagar. Den skadan fick jag efter en spark i ryggen när jag gick på högstadiet och blev mobbad.
Att få det beskedet gjorde mig väldigt ledsen och ångestfylld. Vad ska jag göra nu? Det ända jag känner och kan är de fyra väggarna på lasarettet. Då kom tankarna tillbaka igen...jag kan ju ingenting!
Efter att funderat länge på vad jag egentligen KAN, kom jag på det....jag kan mobbning! Jag har erfarenhet av mobbning! Jag vet hur det känns! Och det var då som jag gjorde något som jag aldrig trodde att jag skulle göra...jag sökte in på universitetet i Växjö. Wow, vilken känsla!
Första dagen på universitetet kändes som första dagen i skolan. Jag kände mig så lite, tänkte att "här ska jag gå med alla som kan så mycket" Japp det blev psykologi, sociologi, psykologi igen, arbetslivspedagogik, personal och kompetensutveckling ( som snart är färdig ) och till hösten C uppsats i psykologi. Sen är jag färdig!
Vilken känsla som infinner sig just nu. Lilla jag...lilla Lisa som inte är någon utan helt plötsligt blir något...Beteendevetare!
Den dagen då jag går ut för sista dagen i skolan i januari nästa år...kommer jag att aldrig glömma.
Vad jag har kämpat för detta...vad jag har jobbat för detta....och snart är det över.
Så ja...i dag gråter jag för jag är så lycklig och vet att nu är det inte länge tills det är över.
Glöm aldrig att sluta drömma, uppfyll er önskan. Kan jag....så kan ni
Kram Lisa