Sitter här och håller på att packa till min son som ska åka på fotbolls läger/cup för första gången. Tre nätter ska han sova borta. Fyra dagar ska han spela match och ha roligt med sina fotbollskompisar.
Jag tycker detta ska bli så roligt för honom och ser verkligen fram emot detta för hans skull. För han längtar så! Kanske för att han just fyller år samtidigt som han är där 😃.
Men jag känner sådan ångest! Fruktansvärd ångest över detta! Varför? För att han inte kommer att klara det? Nej absolut inte! För att han inge kommer att ha roligt? Nej inte det heller! För att han kommer att längta hem? Förmodligen inte! Men varför då denna ångesten?
För där kan jag inte skydda honom, jag kan inte finnas där om något händer. Är jag en curlingmorsa? Nej verkligen inte, bara en fantastiskt bra (😳 ) hönsamma. Men nu är detta utom min kontroll, skyddsbarriären spricker!
Jag har absolut ingen tvekan om att allt kommer gå bra, och vi kan hämta när som helst och vi kommer kolla på hans matcher så egentligen finns jag där. Men det är när jag måste släppa och åka ifrån honom, lämna honom i något som för mig är det okända! Men inte för han! För han är detta spänning, roligt och så viktigt för "lagandan".
Är jag barnslig? Självklart är jag det! Men detta är ett barn som håller så mycket inom sig i vanliga fall, och då undrar jag hur mycket mer kommer han att hålla inom sig när kommer därifrån?
Är jag dum? Ja till hundra procent är jag det! Kommer jag att visa honom att jag har ångest över detta? Nej! Jag kommer puffa honom, uppmuntra och ge en "high five" när han ska i väg. Jag ska krama han, förmodligen alldeles för hört, när vi ska lämna av honom. Han ska ha super roligt!
Men efter det kommer jag att gråta, med säkerhet! Får panik och fruktansvärd ångest över att lämna honom till några som inte "känner" honom.
Men, nej det kan jag inte det heller. Jag har två andra barn som jag måste visa att han klara detta. För att en dag puffa och stötta dem i en liknande situation. Jag måste vara en förebild!
Om jag känner ångest nu när jag packar väskan, hur kommer det att kännas om några dagar?
Säg inte till mig att allt kommer att gå bra, för det kommer detta att göra! Tala inte om för mig att han kommer ha super kul, för det kommer han. Sög ingenting! Jag vet att det är jag som måste tänka positivt!
Men jag har en känsla.... Vilken känsla berättar jag om det händer!
Nu ska jag packa väskan och fortsätta le och vara glad för hans skull!
Kram i sommar värmen
Lisa
Jag tycker detta ska bli så roligt för honom och ser verkligen fram emot detta för hans skull. För han längtar så! Kanske för att han just fyller år samtidigt som han är där 😃.
Men jag känner sådan ångest! Fruktansvärd ångest över detta! Varför? För att han inte kommer att klara det? Nej absolut inte! För att han inge kommer att ha roligt? Nej inte det heller! För att han kommer att längta hem? Förmodligen inte! Men varför då denna ångesten?
För där kan jag inte skydda honom, jag kan inte finnas där om något händer. Är jag en curlingmorsa? Nej verkligen inte, bara en fantastiskt bra (😳 ) hönsamma. Men nu är detta utom min kontroll, skyddsbarriären spricker!
Jag har absolut ingen tvekan om att allt kommer gå bra, och vi kan hämta när som helst och vi kommer kolla på hans matcher så egentligen finns jag där. Men det är när jag måste släppa och åka ifrån honom, lämna honom i något som för mig är det okända! Men inte för han! För han är detta spänning, roligt och så viktigt för "lagandan".
Är jag barnslig? Självklart är jag det! Men detta är ett barn som håller så mycket inom sig i vanliga fall, och då undrar jag hur mycket mer kommer han att hålla inom sig när kommer därifrån?
Är jag dum? Ja till hundra procent är jag det! Kommer jag att visa honom att jag har ångest över detta? Nej! Jag kommer puffa honom, uppmuntra och ge en "high five" när han ska i väg. Jag ska krama han, förmodligen alldeles för hört, när vi ska lämna av honom. Han ska ha super roligt!
Men efter det kommer jag att gråta, med säkerhet! Får panik och fruktansvärd ångest över att lämna honom till några som inte "känner" honom.
Men, nej det kan jag inte det heller. Jag har två andra barn som jag måste visa att han klara detta. För att en dag puffa och stötta dem i en liknande situation. Jag måste vara en förebild!
Om jag känner ångest nu när jag packar väskan, hur kommer det att kännas om några dagar?
Säg inte till mig att allt kommer att gå bra, för det kommer detta att göra! Tala inte om för mig att han kommer ha super kul, för det kommer han. Sög ingenting! Jag vet att det är jag som måste tänka positivt!
Men jag har en känsla.... Vilken känsla berättar jag om det händer!
Nu ska jag packa väskan och fortsätta le och vara glad för hans skull!
Kram i sommar värmen
Lisa