Första gästinlägget är Sofia som driver @vackrasofia på Instagram och skriver bloggen nouw.com/storstbastvackrast

Tusen tack Sofia för att du delade med dig av din historia. 

Kram Lisa 

Hej!

Jag heter Sofia Österdahl, är 21 år och bor i Uppsala där jag även växt upp.

Jag har alltid varit en väldigt blyg, försiktig och tystlåten tjej, aldrig vågat säga min åsikt för jag har varit rädd för vad folk ska tycka och tänka om mig. 

Hela låg och mellanstadiet var jag väldigt utanför i skolan, hade inte speciellt många vänner, jag lekte hellre med min storebror och hans killkompisar. 

Under mellanstadiet började det bli lite värre, jag blev mer och mer utanför. 

Ena dagen hade jag vänner att vara med och nästa dag kunde dom gå direkt när dom såg att jag kom, jag visste aldrig hur dagarna skulle bli, skulle jag få vara med eller skulle jag behöva gå några varv runt skolgården igen och sparka lite i gruset på rasterna?

Något jag alltid kommer minnas är idrotten i årskurs 5, ibland när vi skulle spela fotboll eller liknande så var det ofta killarna i klassen som fick välja spelare till sina lag, vilket jag idag tycker är otroligt dåligt av idrottsläraren att lägga upp lektionen på det sättet, tyvärr är det alltid någon som blir vald sist och blir utanför. 

Men hur som helst, jag blev alltid vald sist, killarna hade ’’plockat’’ sina spelare och där stod jag med benen i kors och försökte gömma mig.

-Aja, du kan väll komma till oss då, sa killen som fick ’’ta’’ den sista personen till sitt lag, det blev jag..

-Haha det blir ju mycket till hjälp med henne i laget, lycka till… sa några killar och skrattade 

De där meningarna fick jag ofta höra under idrottslektionerna, det var vardag för mig. 

Detta ledde till att jag inte ville vara med på idrotten, jag mådde alltid dåligt när jag visste att det skulle vara någon typ av lagsport, jag visste vad som väntade.

Jag tog emot skiten varje dag och kände mig sämre och sämre, jag började tro på det jag hörde om mig, jag kanske är ful, äcklig, konstig och jävligt dålig, som dom brukade säga. 

Inför årskurs 6 böt jag skola, det kändes kul, som en nystart. 

Årskus 6

Jag kom in i klassen och det kändes helt okej, jag trivdes väll hyfsat bra och hade några vänner. 

I årskurs 7 blev det lite jobbigare, klasskompisarna började reta mig igen, jag hade blivit klassens ’’hackkyckling’’ dom märkte snabbt att jag var en försiktig, blyg ock tillbakadragen tjej. Bland det värsta jag visste var att prata framför folk, framför allt att redovisa något inför klassen. Jag HATADE det, fick alltid panikångest innan, försökte slippa redovisningarna, skyllde på olika saker, jag blev röd i ansiktet, hade gråten i halsen och händerna skakade och handsvetten kom direkt. 

Det var alltid någon som kommenterade, ett litet fniss från raden längst bak, någon pekade och skrattade. 

-Haha, kolla vad röd hon är, fick jag ofta höra.

Lärarna försökte endast tysta ner de som pratade.

-Tyst nu hörni, nu ska vi lyssna på Sofia.

Årskurs 8

I årskurs 8 var det som i 7:an ungefär, men då hände det allra värsta.

Det var en dag i Maj, jag skulle låsa in mina böcker i skåpet för att ta väskan och gå till cykeln, då kom mina två tjejkompisar och sa att dom ville prata lite, visst de kan vi göra tänkte jag.

När vi om ut genom dörren fick jag en obehaglig känsla i magen, jag såg alla i min klass och parallell klass stå samlade i en ring och mina tjejkompisar började skrika på mig och säga massor med saker, jag har valt att inte skriva dessa ord i detta inlägg för det är väldigt grova ord. 

Dom slog mig, sparkade ner mig på marken så jag fick ta emot många slag och sprakar, i ansiktet och i magen. 

Det värsta tycker jag är att ungefär 60 stycken personer stod omkring men sa ingenting, några skrattade men resten var tysta. Ingen grep in. 

Jag lyckades ta mig upp och ta mig till cykeln och trampa hem till mamma. 

Då började allt, polisförhör, samtal, vad skulle skolan göra osv? Jag var helt förkrossad. Kunde inte sova på nätterna, och om jag väl somande så vaknade jag i panik, jag drömde alltid mardrömmar. Så fort jag stängde mina ögon såg jag min misshandel. 

Jag fick inte den hjälp av skolan som jag hade rätt till, dom ’’stoppade huvudet i sanden’’, det jag fick som svar en dag när vi pratade med skolan var följande.

Då bestämde vi att jag skulle byta skola inför sista året, årskurs 9 gick jag på en annan skola och där blev det bättre, jag hade en bra rektor och väldigt bra lärare som agerade direkt när det hände något. 

Gymnasiet

Min stora resa började när jag började gymnasiet, där trivdes jag som fisken i vattnet, jag vågade ta plats i klassen, prata och hålla redovisningar. 

Jag vet att detta berodde på att vi var en bra klass, som accepterade varandra, 15 tjejer i klassen och inga killar, självklart kunde vi tjafsa, men det löste sig ofta direkt. 

När jag gick i årskurs 3 så började jag få mina idéer på att göra något bra av det som en gång tryckte ner mig till grunden. Jag ville hjälpa andra barn. 

Ett tag därefter registrerade jag mitt företag som Enskild firma och idag driver jag mitt egna företag som heter Störst Bäst & Vackrast.

Jag jobbar mest med att åka runt till olika skolor och föreningar och föreläsa om min syn på mobbning, vad jag blev utsatt för samt vad man kan göra för att förebygga mobbning i Sveriges skolor och på andra ställen. 

Jag tycker att detta är ett otroligt viktigt ämne att våga prata om, just för att det förekommer otroligt mycket mobbning i dagens samhälle. 

Jag vet exakt hur det är att vara mobbad, bli kränkt varje dag och alltid gå till skolan med en hemsk klump i magen och alltid ha i bakhuvudet, vad kommer hända idag? Kommer jag ha någon att vara med? Kommer dom skratta åt mig? 

Jag har varit nere på botten men med hjälp av mitt företag ser jag ljusare på varje dag, jag vill hjälpa barn, ungdomar och även vuxna att våga vara sig själva och säga sin åsikt.

Jag vill att varenda unge där ute ska slippa gå till skolan med en klump i magen. 

Ingen ska behöva bli utsatt för sammas sak som jag blev under många år.

Skolan måste våga ta ställning och barn måste få veta vad som är RÄTT & FEL!