Jag stod i går återigen på Maxi i Växjö, denna gången en hel dag (10-18). 
 
För att göra lite mer utav dagen startade jag en tävling där priset ännu är hemligt. Tävlingen var att skriva eller rita något fint som jag sedan ska utse en vinnare av överraskningen. Så himla kul detta var. Både barn och vuxna va med på tävlingen. En likadan tävling tänker jag att ha även på Instagrm och Facebook lite längre fram. 
 
Jag mötte otroligt görliga och trevliga människor denna dag. Många som bara kom fram för att prata, några stod och granskade mig på avstånd andra köpte pinsen. Denna gången skrev jag ner några av de som jag pratade med, någon som jag fastnade för var bl. à en farbror som berättade att han var en skolfarfar då han är ute i en skolan en gång i veckan och i en klass hela dagen. Helt fantastiskt, Wow tänkte jag. 
 
Ja...det är kanske så att vi ska utnyttja våra pensionärer som fortfarande vill vara aktiva till just detta som skolan kanske inte riktigt hinner med. Det hade ju varit perfekt! Har läst lite om pensionärer som är rastvakter. Super 👍
 
Jag hann inte mer än att få upp ögonen i dag på morgon förrän jag fick ett mail av butikschefen och undrar om jag kan stå där igen. Det är ju extra roligt när man går inne på Maxi och se personalen med mina pins på sig. 
 

Här tävla det för fullt
 

Hej! Här är lilla jag 





Ja nu är jag där då jag ska försöka att öppna mig lite mer och berätta lite mer om mig själv. Inget som är lätt då jag helst inte prata om mig oavsett hur jag mår.

Jag nu under en längre tid mått väldigt bra, allt har gått bra, mycket som har gett mig energi och jag har gjort det som bara jag har mått bra av. Men ikväll kom ångesten, när jag sitter själv hemma, hemkommen efter en mycket trevlig firande av min mammas födelsedag. Då började känna det där misslyckandet, det där "varför går det så bra för alla andra och inte med mig?" Och "varför kan jag aldrig göra si eller så?" 

Jag vet innerst inne att det jag gör är bra, men jag har svårt att ta åt mig den positiva kritiken och tro på vad folk säger om mig utan det är det negativa som sätter sig. Då blir jag ledsen, tankspridd och fundersam så huvudet snurra i ett.

Mitt liv är bra, jag är lycklig men jag klarar mig inte utan mina nära och kära och framförallt inte utan min man. Just nu jobbar han natt och jag sitter här med alla mina tankar för mig själv. En prestationsångest om varför bloggar jag inte mer? Varför har jag inte tvättat i helgen? Jag måste hinna med att göra det där ärendet imorgon! Jag får inte glömma att gör det och det! Oj, så mycket! 

Detta var en liten inblick i min kväll! 

Kram Lisa 
Ja nu är jag där då jag ska försöka att öppna mig lite mer och berätta lite mer om mig själv. Inget som är lätt då jag helst inte prata om mig oavsett hur jag mår.

Jag nu under en längre tid mått väldigt bra, allt har gått bra, mycket som har gett mig energi och jag har gjort det som bara jag har mått bra av. Men ikväll kom ångesten, när jag sitter själv hemma, hemkommen efter en mycket trevlig firande av min mammas födelsedag. Då började känna det där misslyckandet, det där "varför går det så bra för alla andra och inte med mig?" Och "varför kan jag aldrig göra si eller så?" 

Jag vet innerst inne att det jag gör är bra, men jag har svårt att ta åt mig den positiva kritiken och tro på vad folk säger om mig utan det är det negativa som sätter sig. Då blir jag ledsen, tankspridd och fundersam så huvudet snurra i ett.

Mitt liv är bra, jag är lycklig men jag klarar mig inte utan mina nära och kära och framförallt inte utan min man. Just nu jobbar han natt och jag sitter här med alla mina tankar för mig själv. En prestationsångest om varför bloggar jag inte mer? Varför har jag inte tvättat i helgen? Jag måste hinna med att göra det där ärendet imorgon! Jag får inte glömma att gör det och det! Oj, så mycket! 

Detta var en liten inblick i min kväll! 

Kram Lisa 
Jag har läst några bloggar eller inlägg på Instagram där personerna är väldigt öppna om sig själv. De berätta öppet om hur de mår, deras problem och om deras liv. Själv ser jag upp till dem så gör det, för mig vet jag inte om jag skulle vilja vara så öppen. Kanske för att jag är rädd för att verka gnällig eller för att folk ska tycka att jag är tråkig.
Vad tycker ni? Skulle ni vilja veta mer om mig, om hur jag mår och att jag ska skriva mer om mitt förflutna och om mina problem?
 
Kanske skulle det göra så att folk lär känna mig bättre? Jag har skrivit en hel del om mig här på bloggen under KATEGORIER och sedan OM MIG, och vist känner jag ofta både ångest, hopplös och värdelös och vist är jag många gånger fortfarande ledsen, känner mig otillräcklig, men vill folk veta det?
 
Som sagt till ni som skriver så öppet om er själva, Toppen! Så starkt av er, gör det, fortsätt med det! Alla mår bra av olika saker, alla har vi olika behov och tillfredsställelse. Vi är ju alla olika (tack å lov för det).
 
Jag har ju aldrig varit speciellt glad att prata om mig, har ju hellre lyssnat på andra. Ställa andra i centrum och inte mig själv. För varför skulle någon vilja lyssna på mig eller vilja veta hur jag mår? Fråga någon om hur jag mår blir det oftast att jag svara att det är ok eller bra! Att jag skulle vara rädd för att folk inte orka lyssna på mig och alla mina bekymmer gör att jag istället gömmer mig, dra på mig en mask och låtsas att allt är bra. Som mina ögon, varför ber jag inte om hjälp? Varför har jag svårt att acceptera att det är så illa som det är? För att jag inte orka berätta för alla hur det verkligen är för rädslan att trötta ut folket.
 
Så hur vill ni ha det? Ska jag berätta mer och öppna mig mer? Vill ni veta mer om mig och min mobbning och hur jag mår i dag efter min mobbning?
 
Det blev ett rätt deprimerat inlägg denna gången men nu gör vi dagen till något positivt istället.
 
Ha en bra dag :-)
Kram Lisa
Jag har läst några bloggar eller inlägg på Instagram där personerna är väldigt öppna om sig själv. De berätta öppet om hur de mår, deras problem och om deras liv. Själv ser jag upp till dem så gör det, för mig vet jag inte om jag skulle vilja vara så öppen. Kanske för att jag är rädd för att verka gnällig eller för att folk ska tycka att jag är tråkig.
Vad tycker ni? Skulle ni vilja veta mer om mig, om hur jag mår och att jag ska skriva mer om mitt förflutna och om mina problem?
 
Kanske skulle det göra så att folk lär känna mig bättre? Jag har skrivit en hel del om mig här på bloggen under KATEGORIER och sedan OM MIG, och vist känner jag ofta både ångest, hopplös och värdelös och vist är jag många gånger fortfarande ledsen, känner mig otillräcklig, men vill folk veta det?
 
Som sagt till ni som skriver så öppet om er själva, Toppen! Så starkt av er, gör det, fortsätt med det! Alla mår bra av olika saker, alla har vi olika behov och tillfredsställelse. Vi är ju alla olika (tack å lov för det).
 
Jag har ju aldrig varit speciellt glad att prata om mig, har ju hellre lyssnat på andra. Ställa andra i centrum och inte mig själv. För varför skulle någon vilja lyssna på mig eller vilja veta hur jag mår? Fråga någon om hur jag mår blir det oftast att jag svara att det är ok eller bra! Att jag skulle vara rädd för att folk inte orka lyssna på mig och alla mina bekymmer gör att jag istället gömmer mig, dra på mig en mask och låtsas att allt är bra. Som mina ögon, varför ber jag inte om hjälp? Varför har jag svårt att acceptera att det är så illa som det är? För att jag inte orka berätta för alla hur det verkligen är för rädslan att trötta ut folket.
 
Så hur vill ni ha det? Ska jag berätta mer och öppna mig mer? Vill ni veta mer om mig och min mobbning och hur jag mår i dag efter min mobbning?
 
Det blev ett rätt deprimerat inlägg denna gången men nu gör vi dagen till något positivt istället.
 
Ha en bra dag :-)
Kram Lisa
Visa fler inlägg