För mig är frågan självklar om vems ansvar det är att uppfostra och se till att man är en bra förebild för sitt/sina barn.
För min del är det också en självklarhet att jag ser till att tala om vad som är rätt och fel till mina barn som hur man ska vara mot varandra, respekten för varandra och hur viktigt det är att prata om empati.

Jag ogillar när folk skyller BARA på skolan, att det är deras ansvar och deras fel när det gäller barns uppförande, attityd och hur dåligt de prestera.

Jag ogillar ännu mera när vi vuxna stå och nästan skäller ut barnen för hur mycket fel den gör istället för att kolla om det finns några bakom liggande orsaker.

Så vems ansvar är det då?

Våra! Vi vuxnas ansvar! Allas! Ditt och mitt!

Barn föds till denna värld helt ovetande hur den ser ut och hur man ska göra för att bli accepterad. Barn lär sig tidigt att härma och ta efter oss vuxna. Barn vet inte vad normalisering betyder, de vet inte vad en stereotyp är eller när vi vuxna pratar om normer. Att barn ska vara på ett visst sätt, placera den i fack och skulle barnet avvika i beteendet så är vi snabba på att kommentera det!

Så vem är det som forma barnen?

Jo vi alla! Vuxna! Du och jag! Medierna, sociala medier men främst du och jag. Vi är dem som forma barnet så som vi vill att vårt barn ska vara eller hur?

Du är ditt barns förebild!

Jag får oftast frågan kring varför jag inte arbetar mer mot vuxenmobbning då jag brukar säga att det gör jag det också. Genom att sprida information kring att tala om hur viktiga vi alla vuxna är för barnen då de ser upp till oss, tar efter oss och härmar oss.
Genom att tala om för vuxna att det är vi som forma barnen.
Har du själv varit den som har uttryck dina tankar och åsikter lite hur som helst utan tänka efter att de kanske har sårat någon? Är du den som sitter hemma och pratar om vad du tycker om den stora invandringen eller hur illa du tycker om folks sexualitet? Då kommer förmodligen ditt barn att också tycka så!

De som vuxenmobbare har (vad jag tror) alltid varit någon som på något sätt tryckt ner folk eller sagt vad de tycker utan att tänka på empatin, visat respekt och tagit hänsyn!

Vill vi inte att våra barn ska utsättas eller utsätta andra för mobbning så måste vi visa våra barn vilka förebilder vi själva är innan vi kan börja prata annars blir det som om du säger till ditt barn att sluta svära trots att du svär själv! Så säger du till ditt barn att visa respekt måste du själv kunna visa respekt! Vill du att ditt barn ska tycka om sig själv så måste du själv visa att du tycker om dig själv osv.

Vi vuxna forma våra barn oftast utifrån de tankar, åsikter, värderingar, synsätt och inställning vi själva har.

Så tänk på detta innan ni börja anklaga och skälla på någon annan, titta hur du själv uppförd dig. Att gå till ditt jobb och beter dig som en skitstövel och sedan komma hem och gnälla på alla andra lönar sig inte utan du blir den som utsätter andra för vuxenmobbning.

Kram ❤️

För mig är frågan självklar om vems ansvar det är att uppfostra och se till att man är en bra förebild för sitt/sina barn.
För min del är det också en självklarhet att jag ser till att tala om vad som är rätt och fel till mina barn som hur man ska vara mot varandra, respekten för varandra och hur viktigt det är att prata om empati.

Jag ogillar när folk skyller BARA på skolan, att det är deras ansvar och deras fel när det gäller barns uppförande, attityd och hur dåligt de prestera.

Jag ogillar ännu mera när vi vuxna stå och nästan skäller ut barnen för hur mycket fel den gör istället för att kolla om det finns några bakom liggande orsaker.

Så vems ansvar är det då?

Våra! Vi vuxnas ansvar! Allas! Ditt och mitt!

Barn föds till denna värld helt ovetande hur den ser ut och hur man ska göra för att bli accepterad. Barn lär sig tidigt att härma och ta efter oss vuxna. Barn vet inte vad normalisering betyder, de vet inte vad en stereotyp är eller när vi vuxna pratar om normer. Att barn ska vara på ett visst sätt, placera den i fack och skulle barnet avvika i beteendet så är vi snabba på att kommentera det!

Så vem är det som forma barnen?

Jo vi alla! Vuxna! Du och jag! Medierna, sociala medier men främst du och jag. Vi är dem som forma barnet så som vi vill att vårt barn ska vara eller hur?

Du är ditt barns förebild!

Jag får oftast frågan kring varför jag inte arbetar mer mot vuxenmobbning då jag brukar säga att det gör jag det också. Genom att sprida information kring att tala om hur viktiga vi alla vuxna är för barnen då de ser upp till oss, tar efter oss och härmar oss.
Genom att tala om för vuxna att det är vi som forma barnen.
Har du själv varit den som har uttryck dina tankar och åsikter lite hur som helst utan tänka efter att de kanske har sårat någon? Är du den som sitter hemma och pratar om vad du tycker om den stora invandringen eller hur illa du tycker om folks sexualitet? Då kommer förmodligen ditt barn att också tycka så!

De som vuxenmobbare har (vad jag tror) alltid varit någon som på något sätt tryckt ner folk eller sagt vad de tycker utan att tänka på empatin, visat respekt och tagit hänsyn!

Vill vi inte att våra barn ska utsättas eller utsätta andra för mobbning så måste vi visa våra barn vilka förebilder vi själva är innan vi kan börja prata annars blir det som om du säger till ditt barn att sluta svära trots att du svär själv! Så säger du till ditt barn att visa respekt måste du själv kunna visa respekt! Vill du att ditt barn ska tycka om sig själv så måste du själv visa att du tycker om dig själv osv.

Vi vuxna forma våra barn oftast utifrån de tankar, åsikter, värderingar, synsätt och inställning vi själva har.

Så tänk på detta innan ni börja anklaga och skälla på någon annan, titta hur du själv uppförd dig. Att gå till ditt jobb och beter dig som en skitstövel och sedan komma hem och gnälla på alla andra lönar sig inte utan du blir den som utsätter andra för vuxenmobbning.

Kram ❤️

för ofta och under sommaren har tvivlens också gästat huvudet.

"Tänk om..."
- de tycker att jag är konstig?
- alla inte tycker om mig?
- det inte blir bra?
- allt blir fel?

Bara några exempel på vad för "tänk om" frågor som jag frågar mig själv. Inte konstigt att ångesten har varit på besök större delen av sommaren. Den upplevelsen jag hade i sent i våras drog mig tillbaka till högstadiet, jag kände mig utanför... Riktigt utanför... Därav min sjukskrivning av panikångesten som tog över mitt liv i början.

I dag ska jag till jobbet med nya och framför ally friska tag.

Egentligen skäms jag otroligt mycket över att jag var sjukskriven en hel sommar pga av något som jag i vanliga fall kan hantera, ångesten! Jag klandrade mig själv (igen) till en början, grät och ville inte prata med någon utan drog mig undan, ja fy vad jag skämdes. Men samtidigt arbetar jag i dag med att vi ska våga prata om våran egna psykiska ohälsa utan att skämmas och må dåligt över det. Där i mitt jobb vill att tabun kring den psykiska ohälsan tas bort och man kan bli accepterad för den man är. Så därför har jag valt nu att skriva om den och inte skämmas.

Jag kommer alltid, mer eller mindre, alltid leva med en ångest men en ångest som är hanterbar. Paniken kan vara där ibland men nu vet jag... Eller kanske inte riktigt jag... Utan min man ser tecknen på instabilitet och förändrat beteende i form av mycket gråt och orolighet. Jag hade inget hellre än velat ha bort ångesten, men den är här och det är bara för mig att gillra läget och leva med den.

Nu ska jag fortsätta att göra mig i ordning och ni som har varit på mina föreläsningar vet... Jag ska prata med hon i spegeln

Ha en fin dag
Kram Lisa

I dag kom dagen, dagen då barnen och många andra börjar skolan. I dag skickar jag en som börja 1:an och en som börjar 4:an, sen skickar jag en pojke till 7:an. Detta kändes så stort, så häftigt, så underbart men så känslosamt.

Det har varit en sommar med många känslor och tankar, både positiva men också mycket jobbiga. Tankarna som "tänk om..." Kommer upp flera gånger. Jag vet att jag bär med mig otroligt jobbiga och tunga minnen från högstadiet, minnen som jag måste hålla gör mig själv och inte föra över det till min pojke.

Nu gäller det att känna av honom, prata och tyda tecknen på att inte mår bra men jag tror att det kommer att bli bra. Jag är hoppfull och positiv och det är just det som jag ska föra över till honom.

I lördags var jag med i en liten artikel i Expressen så de skriver om skolstart+mobbning där jag som förälder till ett utsatt barn fick vara med

Nu tar vi en ny termin där vi hjälper våra barn att känna sig trygga och må bra både i och utanför skolan. Vi kan inte sluta att bry oss bara för barnen är i en viss ålder för barnen behöver oss hela livet.

Nu kör vi i kampen mot mobbningen och se till att prata med våra barn, ta er tid för att umgås med ert barn, visa att ni se hela barnet och inte bara tårarna eller ilskan - ta reda på varför!

Ha en bra dag
Kram Lisa

Visa fler inlägg