nej, jag gråter inte för att jag mår dåligt eller något. I dag sitter jag och tänker på att i höst går jag in i på min sista termin på universitetet, vad är det då för konstigt med det?
 
Jag är 33 år och är undersköterska och jobbat som det i nästan 12 år innan jag blev sjukskriven pga. av ett diskbråck. I många år har jag haft en dröm att bli sjuksköterska men hade aldrig betyg för det och orkade inte läsa in på Komvux. När min sjukskrivning började lida mot sitt slut så fick jag beskedet att jag aldrig kommer att kunna jobba inom vården pga. min rygg. Jag har ju inte bara diskbråck, jag har även an annan skada i ryggen som ligger på samma ställe där diskbråcket ligger och gör det ännu värre vissa dagar. Den skadan fick jag efter en spark i ryggen när jag gick på högstadiet och blev mobbad.
Att få det beskedet gjorde mig väldigt ledsen och ångestfylld. Vad ska jag göra nu? Det ända jag känner och kan är de fyra väggarna på lasarettet. Då kom tankarna tillbaka igen...jag kan ju ingenting!
 
Efter att funderat länge på vad jag egentligen KAN, kom jag på det....jag kan mobbning! Jag har erfarenhet av mobbning! Jag vet hur det känns! Och det var då som jag gjorde något som jag aldrig trodde att jag skulle göra...jag sökte in på universitetet i Växjö. Wow, vilken känsla!
 
Första dagen på universitetet kändes som första dagen i skolan. Jag kände mig så lite, tänkte att "här ska jag gå med alla som kan så mycket" Japp det blev psykologi, sociologi, psykologi igen, arbetslivspedagogik, personal och kompetensutveckling ( som snart är färdig ) och till hösten C uppsats i psykologi. Sen är jag färdig!
 
Vilken känsla som infinner sig just nu. Lilla jag...lilla Lisa som inte är någon utan helt plötsligt blir något...Beteendevetare!
 
Den dagen då jag går ut för sista dagen i skolan i januari nästa år...kommer jag att aldrig glömma.
Vad jag har kämpat för detta...vad jag har jobbat för detta....och snart är det över.
 
Så ja...i dag gråter jag för jag är så lycklig och vet att nu är det inte länge tills det är över.
 
Glöm aldrig att sluta drömma, uppfyll er önskan. Kan jag....så kan ni
 
Kram Lisa
nej, jag gråter inte för att jag mår dåligt eller något. I dag sitter jag och tänker på att i höst går jag in i på min sista termin på universitetet, vad är det då för konstigt med det?
 
Jag är 33 år och är undersköterska och jobbat som det i nästan 12 år innan jag blev sjukskriven pga. av ett diskbråck. I många år har jag haft en dröm att bli sjuksköterska men hade aldrig betyg för det och orkade inte läsa in på Komvux. När min sjukskrivning började lida mot sitt slut så fick jag beskedet att jag aldrig kommer att kunna jobba inom vården pga. min rygg. Jag har ju inte bara diskbråck, jag har även an annan skada i ryggen som ligger på samma ställe där diskbråcket ligger och gör det ännu värre vissa dagar. Den skadan fick jag efter en spark i ryggen när jag gick på högstadiet och blev mobbad.
Att få det beskedet gjorde mig väldigt ledsen och ångestfylld. Vad ska jag göra nu? Det ända jag känner och kan är de fyra väggarna på lasarettet. Då kom tankarna tillbaka igen...jag kan ju ingenting!
 
Efter att funderat länge på vad jag egentligen KAN, kom jag på det....jag kan mobbning! Jag har erfarenhet av mobbning! Jag vet hur det känns! Och det var då som jag gjorde något som jag aldrig trodde att jag skulle göra...jag sökte in på universitetet i Växjö. Wow, vilken känsla!
 
Första dagen på universitetet kändes som första dagen i skolan. Jag kände mig så lite, tänkte att "här ska jag gå med alla som kan så mycket" Japp det blev psykologi, sociologi, psykologi igen, arbetslivspedagogik, personal och kompetensutveckling ( som snart är färdig ) och till hösten C uppsats i psykologi. Sen är jag färdig!
 
Vilken känsla som infinner sig just nu. Lilla jag...lilla Lisa som inte är någon utan helt plötsligt blir något...Beteendevetare!
 
Den dagen då jag går ut för sista dagen i skolan i januari nästa år...kommer jag att aldrig glömma.
Vad jag har kämpat för detta...vad jag har jobbat för detta....och snart är det över.
 
Så ja...i dag gråter jag för jag är så lycklig och vet att nu är det inte länge tills det är över.
 
Glöm aldrig att sluta drömma, uppfyll er önskan. Kan jag....så kan ni
 
Kram Lisa
Oj...redan fredag...vad hände med veckan?
 
Själv har denna veckan varit precis som rubriken säger, i början av veckan var som att gå in i väggen av allt man har slitit för sin son, att helt plötsligt får veta att han har verkligen dålig självkänsla och självförtroende, detta genom ett samtal med hans kurator. Så underbar hon är, hon ger verkligen stöd och hjälp till både min son och mig. Att veta att min pojkes beteende är ett tecken på dålig självkänsla. Jobbigt men sant att mobbningen har gjort detta mot honom men samtidigt så skönt också att få veta av kuratorn att vi gör allt rätt när vi stötta och pusha vår son.
Nu ska vi kämpa ännu mer och får upp hans förtroende till sig själv igen.
 
Resten av veckan har varit stabil, jobbat och skrivit på min studie som snart når sitt slut och det ska bli så skönt.
 
 
Nu hoppas jag att alla få en underbar helg och att solen lyser på er.
 
Kram Lisa
 
 
 
 
 
 
 
Oj...redan fredag...vad hände med veckan?
 
Själv har denna veckan varit precis som rubriken säger, i början av veckan var som att gå in i väggen av allt man har slitit för sin son, att helt plötsligt får veta att han har verkligen dålig självkänsla och självförtroende, detta genom ett samtal med hans kurator. Så underbar hon är, hon ger verkligen stöd och hjälp till både min son och mig. Att veta att min pojkes beteende är ett tecken på dålig självkänsla. Jobbigt men sant att mobbningen har gjort detta mot honom men samtidigt så skönt också att få veta av kuratorn att vi gör allt rätt när vi stötta och pusha vår son.
Nu ska vi kämpa ännu mer och får upp hans förtroende till sig själv igen.
 
Resten av veckan har varit stabil, jobbat och skrivit på min studie som snart når sitt slut och det ska bli så skönt.
 
 
Nu hoppas jag att alla få en underbar helg och att solen lyser på er.
 
Kram Lisa
 
 
 
 
 
 
 
Hejsan svejsan!
 
Dessa två dagarna har verkligen varit upp som en sol och ner som en pannkaka. Men som man alltid ska göra så börjar jag med det positiva. Igår var jag på nyföpretagarcentrumet för att prata om min framtid. Efter att ha pratat en stund var vi alla överrens att jag skulle starta eget. Shit....oj...vad hände? Jag är super nervös av ordet STARTA EGET, det känns så stort. Tänk om jag går i konkurs? Tänk om jag inte kommer att klara det? Tänk om...tänk om....
 
Anledningen att jag starta eget är helt enkelt för att göra allt mycket enklare för mig i mitt arbete, jag kan frakturera, jag kan få F-skatt, allt blir så mycket enklare när jag ska bokföra, jag kan marknadsföra mig mer och allt som jag redan har under planering blir enklare. Så det är INTE för att jag ska tjäna pengar, även om del av mina kostander kommer att ändras. Jag kommer bland annat att ta ut en liten avgift för mina föreläsningar, för att täcka upp resekostanderna, mer material som kommer att behöva tryckas upp, osv. Detta hoppas jaginte kommer att påverka er som vill anlita mig till att föreläsa?!
 
Så nu ska jag fylla i en massa papper och skicka en och sedan ska det läggas upp en affärsplan och budget.
 
Nu vidare till det lite mindre negativa...eller?
 
Som ni kanske vet så har jag en son som blir mobbad och nu på senare tid har hans självförtroende börjat att dala. Hur gör man? Peppar han och stötta han och visa han all kärlek som jag bara kan göra? Ja allt ´detta gör jag redan, men det räcker tydligen inte. Jag känner mig så värelös som mamma och känner att jag inte räcker till längre. Han har börja visa en annan sida av honom som inte är riktigt lik honom. Vad ska jag göra? Räcker det inte nu? Vad gör jag för fel?
Räcker det inte att han inte kan sova...eller jag? Räcker det inte med alla de stenar han redan bär på? Får han inte vara den han är? Får han inte stammar? Måste han springa lika snabbt som alla andra för att duga? Måste han vara lika smart som alla andra i skolan för att bli seed?
 
Ha en bra dag / Kram Lisa
Hejsan svejsan!
 
Dessa två dagarna har verkligen varit upp som en sol och ner som en pannkaka. Men som man alltid ska göra så börjar jag med det positiva. Igår var jag på nyföpretagarcentrumet för att prata om min framtid. Efter att ha pratat en stund var vi alla överrens att jag skulle starta eget. Shit....oj...vad hände? Jag är super nervös av ordet STARTA EGET, det känns så stort. Tänk om jag går i konkurs? Tänk om jag inte kommer att klara det? Tänk om...tänk om....
 
Anledningen att jag starta eget är helt enkelt för att göra allt mycket enklare för mig i mitt arbete, jag kan frakturera, jag kan få F-skatt, allt blir så mycket enklare när jag ska bokföra, jag kan marknadsföra mig mer och allt som jag redan har under planering blir enklare. Så det är INTE för att jag ska tjäna pengar, även om del av mina kostander kommer att ändras. Jag kommer bland annat att ta ut en liten avgift för mina föreläsningar, för att täcka upp resekostanderna, mer material som kommer att behöva tryckas upp, osv. Detta hoppas jaginte kommer att påverka er som vill anlita mig till att föreläsa?!
 
Så nu ska jag fylla i en massa papper och skicka en och sedan ska det läggas upp en affärsplan och budget.
 
Nu vidare till det lite mindre negativa...eller?
 
Som ni kanske vet så har jag en son som blir mobbad och nu på senare tid har hans självförtroende börjat att dala. Hur gör man? Peppar han och stötta han och visa han all kärlek som jag bara kan göra? Ja allt ´detta gör jag redan, men det räcker tydligen inte. Jag känner mig så värelös som mamma och känner att jag inte räcker till längre. Han har börja visa en annan sida av honom som inte är riktigt lik honom. Vad ska jag göra? Räcker det inte nu? Vad gör jag för fel?
Räcker det inte att han inte kan sova...eller jag? Räcker det inte med alla de stenar han redan bär på? Får han inte vara den han är? Får han inte stammar? Måste han springa lika snabbt som alla andra för att duga? Måste han vara lika smart som alla andra i skolan för att bli seed?
 
Ha en bra dag / Kram Lisa
Visa fler inlägg