Ja denna veckan kan man summera som en suverän vecka.
 
I tisdags hade jag en föreläsning i Liatorp med en nästan fullsatt lokal och som blev väldigt lyckad. När man står där i pausen och efteråt och får höra så många positiva kommentarer och när man kommer hem och läser på fb hur nöjda alla var och hur bra de tyckte att det var, gör mig så glad.
 
För jag säger så, att kan jag hjälpa en ända person har jag vekligen lyckats med mitt arbete.
 
I dag på morgonen fick jag ett samtal i från färdtjänsten, för det är så att jag är synskadad och får inte köra bil längre och det gör att jag inte kan ta mig dit jag vill alltid. Jag har varit så beroende av andra som har skjutsat mig hit och dit, lämnat och hämtat mig. Varit beroende av min familj och min man, så jag sökte färdtjänst. Och i morse fick jag det glada beskedet att jag fick det också.
 
Så äntligen kan jag börja leva mitt liv igen och ta mitt till ställen utan att hela tiden behöva vara beroende av andra.
 
Nu sitter jag också vänta på att skrivaren ska skriva klart min uppgift så att jag kan skicka in den och ta helg.
 
Hoppas att ni får en fortsatt trevlig dag.
 
 
 
Ja denna veckan kan man summera som en suverän vecka.
 
I tisdags hade jag en föreläsning i Liatorp med en nästan fullsatt lokal och som blev väldigt lyckad. När man står där i pausen och efteråt och får höra så många positiva kommentarer och när man kommer hem och läser på fb hur nöjda alla var och hur bra de tyckte att det var, gör mig så glad.
 
För jag säger så, att kan jag hjälpa en ända person har jag vekligen lyckats med mitt arbete.
 
I dag på morgonen fick jag ett samtal i från färdtjänsten, för det är så att jag är synskadad och får inte köra bil längre och det gör att jag inte kan ta mig dit jag vill alltid. Jag har varit så beroende av andra som har skjutsat mig hit och dit, lämnat och hämtat mig. Varit beroende av min familj och min man, så jag sökte färdtjänst. Och i morse fick jag det glada beskedet att jag fick det också.
 
Så äntligen kan jag börja leva mitt liv igen och ta mitt till ställen utan att hela tiden behöva vara beroende av andra.
 
Nu sitter jag också vänta på att skrivaren ska skriva klart min uppgift så att jag kan skicka in den och ta helg.
 
Hoppas att ni får en fortsatt trevlig dag.
 
 
 
Hej allesammans!
 
I går var jag tillbaka till den plats där mina tre års helvete ägde rum, jag åkte till skolan där jag gick på högstadiet för att se om det kan hjälpa mig i min bearbetning. Jag hade kontaktat rektorn på skolan och fick en tid att komma. Direkt när jag kom in på skolgården fick jag en klump i magen och frågade mig själv om jag skulle orka att gå in på skolan. Men då jag hade min man med mig så kändes det helt ok att öppna dörrarna och gå in.
 
Det var så mycket som hade ändrats och byggts om. Rektorn följde med för att guida oss runt och jag fick berätta lite för henne. Många ställen på skolan kändes inget speciellt men vist fanns det vissa platser som var jobbiga att gå till. Bland annat där vi hade skåpen, i den korridoren där mycket av hoten och utfrysningen ägde rum. Jag fick möjlighet att visa och berätta för min man och det kändes så bra samt att jag fick prata med rektorn som blev intresserad och ville att jag skulle komma dit ev i höst och prata med eleverna, efter jag hade frågat henne.
 
Efter att vi gick tillbaka till bilen kände jag mig bara...tom. Tom på känslor, tom på energi och tom på allt. Jag kände absolut ingenting! Samtidigt blev jag förvånad men och också tyckte jag att det var en skön känsla för då kunde jag konstatera att jag har kommit långt ändå i min bearbetning. För hade jag fortfarande tyckte det var så jobbigt att komma dit, att ens inte orka gå innanför dörrarna så hade jag haft långt kvar i min bearbetning. Nu är jag redo att gå vidare, jag har lagt det bakom mig även om situationer kommer fortfarande att komma tillbaka av massor av känslor. Jag vet att jag fortfarande är svag i vissa situationer som jag befinner mig i, där ångesten och paniken finns. Där det dåliga självförtroendet och värdelösheten kommer att komma tillbaka, men jag bryr mig inte längre om det som har varit utan nu vill jag fokusera på framtiden och det jag har nu.
 
Det är inte så konstigt att backspegelen är så liten och vidrutan är större, för att man inte ska kunna ska gräva i det förflutna utan att man ska blicka framåt.
 
Detta var ett viktigt steg i min bearbetning och jag är så glad att jag har gjort det nu.
 
Nu ska jag fortsätta kampen mot mobbning
 
Ha en bra dag / Kram Lisa
 
 
 
Hej allesammans!
 
I går var jag tillbaka till den plats där mina tre års helvete ägde rum, jag åkte till skolan där jag gick på högstadiet för att se om det kan hjälpa mig i min bearbetning. Jag hade kontaktat rektorn på skolan och fick en tid att komma. Direkt när jag kom in på skolgården fick jag en klump i magen och frågade mig själv om jag skulle orka att gå in på skolan. Men då jag hade min man med mig så kändes det helt ok att öppna dörrarna och gå in.
 
Det var så mycket som hade ändrats och byggts om. Rektorn följde med för att guida oss runt och jag fick berätta lite för henne. Många ställen på skolan kändes inget speciellt men vist fanns det vissa platser som var jobbiga att gå till. Bland annat där vi hade skåpen, i den korridoren där mycket av hoten och utfrysningen ägde rum. Jag fick möjlighet att visa och berätta för min man och det kändes så bra samt att jag fick prata med rektorn som blev intresserad och ville att jag skulle komma dit ev i höst och prata med eleverna, efter jag hade frågat henne.
 
Efter att vi gick tillbaka till bilen kände jag mig bara...tom. Tom på känslor, tom på energi och tom på allt. Jag kände absolut ingenting! Samtidigt blev jag förvånad men och också tyckte jag att det var en skön känsla för då kunde jag konstatera att jag har kommit långt ändå i min bearbetning. För hade jag fortfarande tyckte det var så jobbigt att komma dit, att ens inte orka gå innanför dörrarna så hade jag haft långt kvar i min bearbetning. Nu är jag redo att gå vidare, jag har lagt det bakom mig även om situationer kommer fortfarande att komma tillbaka av massor av känslor. Jag vet att jag fortfarande är svag i vissa situationer som jag befinner mig i, där ångesten och paniken finns. Där det dåliga självförtroendet och värdelösheten kommer att komma tillbaka, men jag bryr mig inte längre om det som har varit utan nu vill jag fokusera på framtiden och det jag har nu.
 
Det är inte så konstigt att backspegelen är så liten och vidrutan är större, för att man inte ska kunna ska gräva i det förflutna utan att man ska blicka framåt.
 
Detta var ett viktigt steg i min bearbetning och jag är så glad att jag har gjort det nu.
 
Nu ska jag fortsätta kampen mot mobbning
 
Ha en bra dag / Kram Lisa
 
 
 
I många år har jag gått och mått dåligt men inte visat någon hur dåligt jag egentligen har mått. Jag har gråtit i tystnad, när barnen har somnat, när min man jobbar och när jag helt enkelt inte orkar att hålla allt inom mig.
 
Som jag har skrivit tidigare så har jag många tankar som snurra och just de tankar kommer när jag är själv och barnen sover. Jag tycker inte om mina tankar, jag vet liksom inte vart jag ska göra med dem. Jag försöker att tänka på annat, något positivt något som göra mig glad, men tankarna kommer alltid tillbaka.
 
Jag vet att sedan den tiden som jag blev mobbad aldrig pratat ut med någon och jag vet då att det ligger till grund till hur jag mår i dag. Så egentligen skulle jag skaffa någon att prata ut hos, men då kommer nästa tankar...vart ska jag börja? Jag vet vad jag ska göra, glömma och förlåta! Om det är så enkelt som det är att skriva dem varför har jag inte gjort det då? Jo för att det är så jäkla svårt att glömma.
Har du som mobbad blivit så illa behandlad både psykiskt och fysiskt så sitter det kvar i kroppen. Säg aldrig till någon att "det räcker nu, sluta tjata, glöm det nu som har varit", om jag har försökt och jag har glömt men det ligger där i det undermedvetna som gör sig påmind i situationer.
 
Nej jag vill inte ha dessa tankar, jag vill må bra nu, jag vill inte att detta ska påverka mig en gång till.
Jag är så lycklig för att jag har min familj som ger mig energi och vänner som ger mig stöttning.
 
Men just nu vill jag bara har en kram och gråta högt., istället gömmer jag mig inne och lägger på ytterligare en sten och gråter i det tysta.
 
Kram
I många år har jag gått och mått dåligt men inte visat någon hur dåligt jag egentligen har mått. Jag har gråtit i tystnad, när barnen har somnat, när min man jobbar och när jag helt enkelt inte orkar att hålla allt inom mig.
 
Som jag har skrivit tidigare så har jag många tankar som snurra och just de tankar kommer när jag är själv och barnen sover. Jag tycker inte om mina tankar, jag vet liksom inte vart jag ska göra med dem. Jag försöker att tänka på annat, något positivt något som göra mig glad, men tankarna kommer alltid tillbaka.
 
Jag vet att sedan den tiden som jag blev mobbad aldrig pratat ut med någon och jag vet då att det ligger till grund till hur jag mår i dag. Så egentligen skulle jag skaffa någon att prata ut hos, men då kommer nästa tankar...vart ska jag börja? Jag vet vad jag ska göra, glömma och förlåta! Om det är så enkelt som det är att skriva dem varför har jag inte gjort det då? Jo för att det är så jäkla svårt att glömma.
Har du som mobbad blivit så illa behandlad både psykiskt och fysiskt så sitter det kvar i kroppen. Säg aldrig till någon att "det räcker nu, sluta tjata, glöm det nu som har varit", om jag har försökt och jag har glömt men det ligger där i det undermedvetna som gör sig påmind i situationer.
 
Nej jag vill inte ha dessa tankar, jag vill må bra nu, jag vill inte att detta ska påverka mig en gång till.
Jag är så lycklig för att jag har min familj som ger mig energi och vänner som ger mig stöttning.
 
Men just nu vill jag bara har en kram och gråta högt., istället gömmer jag mig inne och lägger på ytterligare en sten och gråter i det tysta.
 
Kram
Visa fler inlägg