I många år har jag gått och mått dåligt men inte visat någon hur dåligt jag egentligen har mått. Jag har gråtit i tystnad, när barnen har somnat, när min man jobbar och när jag helt enkelt inte orkar att hålla allt inom mig.

 

Som jag har skrivit tidigare så har jag många tankar som snurra och just de tankar kommer när jag är själv och barnen sover. Jag tycker inte om mina tankar, jag vet liksom inte vart jag ska göra med dem. Jag försöker att tänka på annat, något positivt något som göra mig glad, men tankarna kommer alltid tillbaka.

 

Jag vet att sedan den tiden som jag blev mobbad aldrig pratat ut med någon och jag vet då att det ligger till grund till hur jag mår i dag. Så egentligen skulle jag skaffa någon att prata ut hos, men då kommer nästa tankar...vart ska jag börja? Jag vet vad jag ska göra, glömma och förlåta! Om det är så enkelt som det är att skriva dem varför har jag inte gjort det då? Jo för att det är så jäkla svårt att glömma.

Har du som mobbad blivit så illa behandlad både psykiskt och fysiskt så sitter det kvar i kroppen. Säg aldrig till någon att "det räcker nu, sluta tjata, glöm det nu som har varit", om jag har försökt och jag har glömt men det ligger där i det undermedvetna som gör sig påmind i situationer.

 

Nej jag vill inte ha dessa tankar, jag vill må bra nu, jag vill inte att detta ska påverka mig en gång till.

Jag är så lycklig för att jag har min familj som ger mig energi och vänner som ger mig stöttning.

 

Men just nu vill jag bara har en kram och gråta högt., istället gömmer jag mig inne och lägger på ytterligare en sten och gråter i det tysta.

 

Kram