Hej allesammans!

 

I går var jag tillbaka till den plats där mina tre års helvete ägde rum, jag åkte till skolan där jag gick på högstadiet för att se om det kan hjälpa mig i min bearbetning. Jag hade kontaktat rektorn på skolan och fick en tid att komma. Direkt när jag kom in på skolgården fick jag en klump i magen och frågade mig själv om jag skulle orka att gå in på skolan. Men då jag hade min man med mig så kändes det helt ok att öppna dörrarna och gå in.

 

Det var så mycket som hade ändrats och byggts om. Rektorn följde med för att guida oss runt och jag fick berätta lite för henne. Många ställen på skolan kändes inget speciellt men vist fanns det vissa platser som var jobbiga att gå till. Bland annat där vi hade skåpen, i den korridoren där mycket av hoten och utfrysningen ägde rum. Jag fick möjlighet att visa och berätta för min man och det kändes så bra samt att jag fick prata med rektorn som blev intresserad och ville att jag skulle komma dit ev i höst och prata med eleverna, efter jag hade frågat henne.

 

Efter att vi gick tillbaka till bilen kände jag mig bara...tom. Tom på känslor, tom på energi och tom på allt. Jag kände absolut ingenting! Samtidigt blev jag förvånad men och också tyckte jag att det var en skön känsla för då kunde jag konstatera att jag har kommit långt ändå i min bearbetning. För hade jag fortfarande tyckte det var så jobbigt att komma dit, att ens inte orka gå innanför dörrarna så hade jag haft långt kvar i min bearbetning. Nu är jag redo att gå vidare, jag har lagt det bakom mig även om situationer kommer fortfarande att komma tillbaka av massor av känslor. Jag vet att jag fortfarande är svag i vissa situationer som jag befinner mig i, där ångesten och paniken finns. Där det dåliga självförtroendet och värdelösheten kommer att komma tillbaka, men jag bryr mig inte längre om det som har varit utan nu vill jag fokusera på framtiden och det jag har nu.

 

Det är inte så konstigt att backspegelen är så liten och vidrutan är större, för att man inte ska kunna ska gräva i det förflutna utan att man ska blicka framåt.

 

Detta var ett viktigt steg i min bearbetning och jag är så glad att jag har gjort det nu.

 

Nu ska jag fortsätta kampen mot mobbning

 

Ha en bra dag / Kram Lisa