Tänk att man sitter där men kommer ingenstans. Hur gärna man än vill så kan man inte, orkar inte eller man mår så jäkla illa att man är rädd att man ska spy om man flyttar sig. Eller så känner du att du vilken sekund som helst ska få värsta hjärtinfarkten då ditt hjärta slå i över 200. Du har stannat upp i dina tankar och är mest rädd, så rädd för alla runt omkring dig. Vad ska de säga, vad tycker de om dig? Helst av allt vill du bara bli osynlig och försvinna.
Du har så ont i magen så du tror att den ska vända sig ut och in eller ska komma ut genom munnen när som helst.
 
Vad är det jag beskriver?
 
Min ångest!!!!
 
Jag hade tänkt länge att förklara hur min ångest känns, men har inte riktigt varit redo, förrän nu. Detta är min ångest som jag känner av lite varje dag. Det är inte alltid som jag mår så här dåligt men oftast så mår jag så illa så jag skulle kunna spy och hjärtat det bankar så man tror att de kommer snart ut genom bröstet. Sen kan jag oftast vara rädd för folk...eller kanske inte rädd, men jag blir lite antisocial! Jag blir rädd för vad folk tycker om mig. Tittar folk på mig tror jag att det är fel på mina kläder, hur jag ser ut eller att folk tycker att jag ser konstig ut.
 
Ja detta är min ångest!
 
När känner jag denna ångesten då?
 
Varje dag när jag går igenom i huvudet vad som skall göras , vad jag ska göra, vilka måsten jag har, barnen, familjen, arbete och rent av allt under dagens genom gång kan jag känna en viss ångest.
Oftast när jag sitter på tåg/buss och när jag åker färdtjänst (ja jag åker färdtjänst då jag är synskadad, frågor på det?) orolig om jag åker med någon jag inte känner eller vet vem det är, vilket är rätt ofta.
 
Men hur gör jag då för att vinna över min ångest?
 
Jag bestämmer mig tidigt för att detta ska inte vinna över mig utan det är jag som bestämmer över min ångest inte ångesten som bestämmer över mig. Jag pratar väldigt mycket för mig själv vilket jag tycker är så skönt, avkopplande och där jag själv får höra mig själv säga att nu ska vi vinna. Jag lyssna nästan alltid på musik för det distrahera mig samtidigt som det ger mig ett lugn. Jag gör sånt som gör mig glad och som jag vet att jag får energi i från och det kan vara att messa med min man. Oftast kan han känna på sig om te.x jag ska åka på styrelsemöte, eller åka och föreläsa eller något annat, så vet han att han måste ha sin mobil i närheten. För vist har det kommit till gånger där jag har bett han hämta på väg upp till Stockholm, men bara genom att få prata med honom eller skicka sms. Det är han som kan skriva "skärp dig nu Lisa, detta klara du!" och det räcker.
 
Det har också hänt att jag har kommit fram till hotellet eller kommit hem och jag kan inget annat än att gråta för det gör så ont men då måste jag tillåta mig att gråta för någon gång måste det komma ut också. Jag kanske inte gråter inför min barn men på kvällen när de har somnat och jag sitter själv hemma. Ensamheten är värst nämligen. Då jag är ensam med min tankar, där ingen håller om mig och ingen som säga allt är bra!
 
Ja detta är min ångest och detta lever jag med som en påminnels från alla hårda ord jag fick höra under min tid som mobbad. Genom att man fick höra hur värdelös, ful, dum och varför man ens fanns till har gjort att tilliten och tryggheten för andra människor har varit otroligt svårt att omskapa. Det är få personer som kan få mig lugn (förutom min egen familj) och som kan få mig att slappna av och vara mig själv.
 
Jag kanske ses som en person som alltid är pratglad, positiv och alltid glad och visst är jag det, men många har svårt att förstår hur dåligt jag ibland kan må. Många har lite för lätt att säga "vilken ångest jag hade i dag" när de aldrig vet hur en riktig ångest känns.
 
Jag hoppas att jag har kunnat ge er en liten bredare inblick hur en ångest kan vara och kännas.
 
Ha en bra dag // Kram Lisa
 
#1 - - Anna:

Jag känner likadant, är jättejobbigt att gå på stan eller på tågperrongen, jag tänker lätt då "tänk om det kommer nån jag känner till.."
Svara gärna till min mejl istället för här.