Självklart sa jag ja och dagarna efter träffades vi på Smp. Vi gick ut först vid den vackra växjösjön för att ta lite kort för att sedan sätta oss i den färgglada och höstrika Linnéparken för att börja intervjun. Denna gången kändes intervjun lite mer extra då jag nu på länge skulle sätta mitt ansikte i en tidning som skulle läsas av många som jag känner och på sätt blotta mig själv och mina känslor. Men samtidigt så kändes denna intervjun extra viktigt av samma anledning.
Efter intervjun fick jag otåligt vänta några veckor innan den skulle publiceras i morgon händer det. I morgon kommer jag att synas i lördagsbilagan och jag är så spänd. Jag får alltid läsa innan tryck vad som ska stå i artikeln vilket jag tycker alltid är skönt. För även om jag pratar om erfarenheten av att vara mamma till ett utsatt barn ska inte hans indentitet avslöjas eller läggas fokus på utan arbetet i sig och erfarenheten. Min pojke ska själv få bestämma när han själv är stark nog att berätta om sin tid och det han har varit med om och inte jag.
Inte lätt att veta hur den ska fungera på sig själv när jag fråga om jag får ta kort på dem. Alltid lättare på någon annan. 
Tack Små 😊
Ha en fin dag
Kram Lisa