Mitt andra avsnitt kring mitt sammanfattning av året 2016 fortsätter efter att ha berättat om den fantastiska våren med alla dessa roliga föreläsningar jag gjorde så kom sommaren...eller det kom innan. Rättaresagt den 29 maj. 
 
Jag hade under en långt tid inte aft orken att ta tag i mitt liv, jag hade inte brytt mig om min ångest, alla varnings klockor och alla runt omkring mig som sa att jag inte mår bra utan jag körde på. 
 
 
Jag har varit inne i den berömda väggen tidigare, då endast 23 år, men då kände jag inte min ångest, då visste jag inte var det va, så denna gången borde jag har vetat, men icke!
 
Den 29 maj drabbades jag av en riktigt panikångest till följd av väggen som jag hade gjort avtryck i. Jag var helt förstörd och det tog hela sommaren innan jag orkade vara social och glad igen. Jag tillbringde mycket tid nere i vår husvagn vi hade uppställt i Ronneby, för där kände jag ingen utan kunde vara den jag var just då. 
 
Sommaren var på det sättet underbar att få den möjligheten att bara få vara. Men sen kom nästa ångest...hösten hur ska den bli. Nytt jobb? Skolan åch all den ångesten som min äldste just då kände över att börja på högstadiet. Hur skulle jag bara orka?
 
Ännu en gång stod han där, min man och räddade mig så jag inte skulle falla tillbaka. Han stod bakom mig hela vägen i fall jag skulle ramla så skulle han ta emot mig. 
 
Denna panikångesten har kanske inte säg hängt kvar men att komma tillbaka till mig själv har tagit längre tid än vad jag trodde. Det tog inte bara sommaren utan hela hösten och fortfarande måste jag ännu mer tänka på mig själv och känna av tecknen och när personer runt omkring mig säger till mig ...
STOPP LISA!
 
 
Jo sommaren tog slut och rädslan över det som jag har under många många år har kämpat med kom som en över igen. Ska jag få fortsätta att kämpa för han? Skulle jag orka det?
 
Sommaren hade inte bara inneburit ångest för mig utan för denna grabben...för all den upplevelsen och utsattheten han har varit med om har satt sina spår i honom.
Konserkvenser av mobbningen dvs.
Vaken nätter, svårt att somna, orolig och nervös.
 
Men i går skrev jag ett mail jag aldrig trodde att jag skulle få skriva, ett mail till hns rektor och pedagoger. 
Ett stort TACK!
Ett tack för all hjälp han har fått med sin acceptans av sin stamning, att fått komma in i kompisgäng, framåt i skolan och inte minst...en glad pojke!
 
Ja vad hände egentligen? I mitt förra inlägg skrev jag om vad Christian hade sagt innan året 2016 hade slagits in, jag hade tvekat hela sommaren om det verkligen skulle bli ett bra år efter en fantastisk vår och nu detta? Men att då, nu, kunna få blicka tillbaka till en otroligt rolig höst med tanke på allt roligt min son har fått uppleva, någon han inte har fått göra på sjukt många år. 
Jag är ändå tacksam för sommarens paus, pausen från allt! Att några gånger under sommaren komma hem till lilla Grimslöv, kunde kännas super tungt. Att gå upp till fotbollen när man bara vill stanna hemma och inte visa sig för någon men drar sig dit för sina barn skull, för att titta när de spelar fotboll var så energitagande och jobbigt. 
 
Sammanfattningen del 2 fokusera väldigt mycket på den psykiska ohälsan som jag själv bär på. Mitt arbete på Mobbning - Nej tack innefattar mycket att jag dela med mig av mitt liv, hur jag lever med den ångesten jag har. detta för att vi måste bli bättre på att prata om hur vi mår, skippa tabun att allt ska vara så perfekt. Var bara den du är.
 
Nästa del av sammanfattningen går jag över på hösten - KRAMpodden föddes
 
Kram Lisa