Alltid...varje dag....hela tiden

Varför?

Att jag med min psykisk ohälsa ska föra över det till mina tre barn.
Att någon av mina barn ska behöva känna det jag gör. Ingen förstår hur det känns att leva med ddnna psykiska ohäls om man själv inte har det.

Men att jag ska föra över min nervositet, orolighet, hemska hemska kontrollbehov eller alla tankar som börjar med "Tänk om..."
Jag uppfostra mina barn genom att jag är ärlig mot dem så de kan skapa tillit och trygghet hos mig. Jag ställer dessa öppna frågor som jag alltid föreläser om. Jag intresserar mig i allt de gör och låter dem visa sina känslor. Men hur ärlig ska jag vara huruvida jag mår innerst inne? Ska jag berätta varför jag inte orka läsa för dem om kvällarna för tankarna snurra? Ska jag visa mina tårar jag fäller på kvällen efter de har lagt sig? Eller varför jag ibland inte orkar med allt stim och stoj när jag för ett samtal med någon? Eller varför jag inte orkar vika deras kläder och lagt in dem i deras garderober för ångesten tar all energi men inners inne har jag skuldkänslor för att jag inte orkar med dessa måsten?

Jag har berättat min historia för dem, om min mobbning och om min skada i ryggen efter en misshandel. Men sen då?

Hur gör jag sen?
Jag har ett barn som har gått igenom mer än vad han ska behöva gå igenom i hans ålder! Jag har ett barn som behöver tryggheten och öka sitt självförtroende mer än någon annan i hans ålder ska behöva. Jag har ett barn som är beroende av sina föräldrar mer än någonsin. Är detta då mitt fel? För att jag är som jag är?! För att jag bär på det som jag inte har berättat?

Att jag har ångest! Ångest som avgör hela min vardag, hur jag ska börja dagen, hur dagen ska bli, hur dagen ska sluta! För detta går jag igenom varje morgon för mig själv för att försöka göra mig av med min ångest!

Det är så jäkla svårt att förklara hur det känns. Vissa dagar är det bra medan andra inte, men å andra sidan hur ska de veta om det inte syns?

Kram Lisa