Jag har under min resa från att bli någorlunda nöjd med mig själv och att lära mig att hantera min ångest så jag klara vardagen fått göra det själv. Jag har länge varit ensam i min egna kamp i den psykiska ohälsan. Sällan någon har frågat hur mår du i dag? Den frågan som är så viktigt och t.o.m kan rädda liv.

Jag har ju självklart haft min man men skuldkänslorna till honom är fruktansvärt jobbig. Jag vet att jag behöver han men jag tänker "Tänk om (hörde ni ordet) jag ber han hjälpa mig med detta också så kommer han att tröttna och ibte orka med mig mer" han gör redan så mycket för mig hur mycket klarar han av. Nej bättre att vara ensam för ensam är stark, eller?

Känslorna jag oftast har nu är skitjobbiga och ta sådan energi. Tankarna om otillräcklig, ensamhet, saknad och "tänk om..." hatar jag. Jag hatar verkligen så som jag känner nu. På jobbet är det inga problem men när jag kommer hem börjar det bli jobbigt och känslan av att sätta sig i ett hörn och bara gråta är inte långt borta. Frågan på "Hur mår du?" blir svaret en lögn "Tack bra, sj då?"
Hemma måste jag vara den perfekta mamman som fixar med läxorna, plocka till dagen efter (med barnens hjälp förståss) fixa med maten och ja dessa vardagliga måsten. Ett barn mår dåligt där, ett barn är ledsen för det, ett barn vill ha hjälp där är jag kan inte klona mig. Här är Christian en klippa (igen) så alltid fråga "Vad kan jag hjälpa till med?" Svårt då att säga vad jag behöver hjälp med för egebtligen har jag koll på allt (ehhhh?) jag springer bara mellan barnen, maten, tvätten och väskorna men inte behöver jag hjälp? För ensam är stark, eller?

Många gånger när jag konversera med min ångest så frågar jag den "Varför kom du till mig?" men får då inget svar! I nästan 15 gick jag med en omedvetenhet att jag hade ångest, som en konserkvens av den mobbningen jag fick genomlida. För fyra så sedan fick jag veta att min följeslagare heter ångest. Jaha ok, tänkte jag och var på ett sätt rätt tacksam för att veta vad orsaken till att jag mådde så dåligt var. Men nu kan jag hatar ångesten! Den tar över hela mitt liv i bland känns det som. Den styr mig, tala om hur jag ska må, hur jag ska tänka och hur mycket tvivel jag ska lägga på mig. Oftast går jag segrande ur den matchen men det har tagit sån kraft och energi.

Leendet bakom "Hur mår du?" är oftast falskt. Egentligen betyder "bra, tack!" Snälla fråga igen, snälla fråga hur jag egentligen mår! Men det blir inte så för man följer det så väl, för ensam är stark,eller?

Nej för det första är aldrig ensam starkast! Alla behöver vi någon som finns där. Tror mig jag vet hur ensamheten känns och den vill jag att ingen annan ska känna och man klarar sig inte ensam.

Stanna upp när ni möter någon och ge ert leende, tänk till när ni fråga hur någon mår - om personen verkligen mår bra! Tvivlar du - fråga igen!

Jag hatar min ångest många gånger, men den är där och bara jag kan hantera den, men inte ensam utan tillsammans med någon som känner dig, ser tecknen, som du känner dig trygg med och ha tillit till...den personen hjälper dig.

Glöm aldrig att det är ok att må dåligt, att det är ok att vara du - för du är bäst oavsett med eller utan den psykiska ohälsan.

Kram Lisa