Jag har alltid sedan jag blev utsatt för grov mobbning haft konsekvensen av ångest. Under åren har jag lärt mig att både hantera den och vissa dagar t.o.m inte bry mig om den. Den är där men inte mer än så!

Varje dag måste jag bearbeta ångesten så den inte tar över min dag. Jag pratar med den på morgonen i spegeln när jag gör mig iordning, jag säger "Hej! I dag klarar jag mig utan dig. För det gör inget om jag kommer någon minut sen, eller att jag råkar glömma frukt till barnen osv"

Men när allt blir för mycket så funkar inte detta oavsett hur mycket jag än skäller på ångesten. Många med ångesten har ett extremt kontrollbehov och är beroende av bekräftelse och uppmärksamhet. När inget av detta händer trots allt slit och jobb man gör så händer inget.

I maj i år drabbades jag av en panikångest attack. Jag viste att vi genomgick en tuff och jobbig tid i familjen men olika saker och ting där allt blev ett måste. Ett måste som jag tillslut inte viste hur jag skulle göra.

Jag fick höra från min familj att jag var lättirriterad, orolig, nervös, stressig och där saker och ting i bland gick ut över familjen. Jag själv hade ingen aning om detta utan fortsatte i samma gamla spår.

En torsdag i slutet av maj ringde de från min sons skola om att han hade gjort sig illa och jag åkte hem för att hämta honom... Sedan kom jag aldrig tillbaka till jobbet igen.

Fredagen dagen efter, kände jag mig dålig, men jag kunde inte tala om varken på vilket sätt eller hur eller vad jag kände utan det kändes som om någon tog över min kropp. På kvällen skulle vi ut till svärföräldrarna men jag kom i håg att jag sa till min man att jag vill stanna hemma, jag orkade inte! Min man hade givetvis sett tecknen på min eskalerade ångest, han har trots allt levt med mig och ångesten i över 18 år så han vet. Så han tvingade mig inte. Senare på kvällen kom han hem för att ändå se om jag ville följa med hem till dem vilket jag gjorde. Men jag liksom bara satt där men fullt påklädd med ytterkläderna och allt. Jag bara ville hem, hem, hem! Väl hemma somnade barnen och sen kom de...

Pang!

Jag låg på golvet och bara skakade och grät. Oj vad jag grät! Min man kunde inte prata med mig utan satte sig jämte mig med det hjälpte mig inte. Det gjorde ont i hela kroppen och gråten bara forsade. Till slut fick min man lägga sig på mig och krama om mig vilket jag blev lugn av... kramar blir jag lugn av. Sedan låg vi på golvet i en timme och jag grät och höll om han.
Jag hade drabbats av en panikångest attack! Min värsta mardröm.

Efteråt sa min älskade man att det är dags att gå till läkaren på måndagen. Och det var ju sant! Jag mådde inte bra, det kände jag då...
Helgen innebar mycket närhet, kramar, trygghet i form av Christian och mina barn.

Att jag sedan blev sjukskriven hela sommaren vet ni och det var den bästa medicinen jag kunde få. Även om jag hatar att vara sjukskriven för jag älskar att jobba, älskar att ha mycket att göra bara jag ha koll och få göra det på mitt sätt och ibland få höra "bra jobbat" så var detta ändå det bästa. En hel sommar med familjen, vänner, där jag kunde välja ensamheten då jag tyckte det var jobbigt att träffa andra människor, framför allt de jag kände. Där jag var rädd att jag skulle behöva sätta på mig den där masken som jag har skrivit om. Jag tillbringade mycket tid i husvagnen som vi har haft uppställt i Ronneby.

Jag vägra stå i det tysta och tiga om min psykiska ohälsa därför vill jag här berätta om den och därför jag är så öppen med den.

Tillsammans är vi starka
Kram Lisa ❤️