I mitt arbete stöter jag på dels många följare men också många som jag själv följer som lever med utmattningsdepression. Jag läser både de som är sjukskrivna, de som har varit sjukskrivna och kommit tillbaka till jobbet men också de som jobbar och mår så dåligt. Och inte nog med de, de känner en sådan ska skam. Varför? Återigen kommer denna hemska "göra alla andra till lags" eller "förväntningarna och att man skäms och må dåligt för att man mår dåligt! Dessa kraven och alla måsten. Man har dåligt samvete över att man är hemma och är sjuk, tänker på hur mycket det finns på jobbet att göra när man kommer tillbaka.
Varför ska vi skämmas? Skämmas för att vi mår som vi mår? Skämmas för att man måste ta en paus?
Sluta med det!!!!
Sluta nu genast!
Men jag vet det är inte så lätt, jag har ju själv varit där...2 gånger!
Jag var 23 år, ett barn på lite mer än 1år, ekonomin var lite halv dan så jag gick tillbaka till jobbet när han var ett år. Jobbade, jobbade och jobbade. Hem och vara mamma och sambo. Då viste jag inte att jag levde med ångest så varje dag mådde jag super dåligt och hade ont i magen.
Men jag ignorerade det.
En dag kollapsade jag och fick så ont i kroppen och jag trodde helt klart att jag skulle de. Inne på akuten utreddes jag för propp i benet sedan i lungan gör symtomens sades stämma överens med just det. Men de hittade ingen propp och kunde inte förstå varför jag mådde så dåligt och hade ont.
Tills en dag när mamma sa "du har gått in i väggen Lisa" och jo visst hade jag det och redan då hade jag min första panikångest attack. Men det visste jag inte då! Jag sov och sov men kom tillbaka relativt snabbt igen. Rykte på axlarna och fortsatte att få vardagen att gå runt.
2:a gången var jag 35 år och ännu en gång hade jag bara gått i ett spår, jobbat, jobbat och jobbat utan att lyssna på mig och min kropp. Flera sa det till mig men jag förnekade det. Då visste jag att jag levde men ångest så jag kunde säga att det var ångesten som spökade!
Men vad visste jag?
Mycket hände under den perioden och jag trivdes inte på jobbet jag hade då (jobbar heltid på ett annat ställe) och en dag kollapsade jag igen och denna gången var det hemskt.
Skuld, skam, gråt, besvikelse, stämpeln att vara dålig som jag satte på mig.
Varför?
Jag blev sjukskriven hela sommaren och började jobba direkt heltid efter det?
Hade jag inte lärt mig något?
Heltid direkt efter en sjukskrivning pga panikångest och utmattningsdepression.
Jo det hade jag. Jag fick lära mig börja leva på nytt. Fick lära mig att lära känna min kropp, min pngest, hur jag gör när panikångesten kommer smygande. Jag fick lära mig vad som är ok och vad jag mår bra av.
Men jag är fortfarande trött, inte trött trött utan utmattad trött då kommer frågan
"Gick jag tillbaka för snabbt igen?"
Denna gången vet jag att jag inte gjorde det då jag trivs och älskar mitt/mina jobb.
Men snälla...
Mår inte dåligt för att andra ska må bra
Kram Lisa
Skriv inläggstext