Hej!
Solen skiner och jag sitter inne fast jag vill så gärna ut i solen. Ta en still promenad och bara njuta av lugnet.
Jag är just nu inne i en period där jag har mina downs med en del ångest, sömnsvårigheter och mycket värk.
Denna gången vet jag vad det beror och det börjar sakta men säkert att bli bättre, men energin sugs ut och under dessa perioder behöver jag extra närhet och kramar, men jag behöver också extra bekräftelse på att jag är bra och är duktig.
Skit jobbigt!
Men jag vägra skämmas över min psykiska ohälsa och jag
vägra tiga för att andra tycker det är jobbigt att läsa.
Nope - never more
Förra våren fick jag en av mina största panikångest attacker vilken gjorde att jag blev sjukskriven hela sommaren. Trots det hoppas jag direkt på att jobba heltid efter det, fast då hade jag bytt arbetsplats vilket gjorde jätte mycket.
Jag kommer i håg när min man tog mig till läkaren och han erbjöd mig att ta tabletter för min ångest och utmattningsdepressionen vilket jag till en början vägrade. Efter en övertalan gick jag med på det, bara de absolut inte var beroendeframkallande.
Till en början hade jag svårt att acceptera dem och "glömde" bort dem, men min man genomskådade mig. Då jag hade väldigt svårt under sommaren att komma hem utan ville helst bara vara i husvagnen som vi hade uppsatt i Ronneby, förstod min man att jag fortfarande inte mådde bra och då erkände jag att jag inte tar tabletterna. Jag vill inte vara "den" som är så sjuk att jag måste ta mediciner för att må bra.
Men varför skulle jag känna så?
Varför skulle jag rätta mig efter vad jag TROR att alla tycker eller tänker?
Varför ska jag rätta mig efter alla andra?
Där och då började jag äta mina mediciner och i dag mår jag mycket bättre med dem än utan, även om jag inte få bort all ångest så lindra den lite vilket är väldigt skönt. Men man får ju ändå inte glömma att mediciner är inte ALLT utan man måste komplittera med andra saker som att äta rätt, motionera och sömnen!
Ja då kommer vi till en sak till som jag håller på att lära mig, äta rätt! Jag har sedan min ätstörning sällan någon hungerkänsla, utan jag måste nästan ibland övertala mig att äta och ibland bli påmind och då blir det lättare att äta något onyttigt som godis :-)
En annan sak som jag har stora problem med och det är sömnen. Jag sover väldigt lite eller så sover jag oroligt så i går slängde min man ut mig från sovrummet och sa att jag skulle gå och lägga mig i en av barnens sängar vilket jag gjorde. Och för första gången på vääääldigt länge sov jag riktigt gott, vaknade nog bara 2-3 gånger under natten.
Så oavsett om du behöver mediciner eller inte så glöm att du ALDRIG ska skämmas över hur du mår.
Kram Lisa